Aftonbladet – 25 februari 1845, sida 1

och plantageägare, ja, äfven ibland dessa några ägarinnor till plantager, hvilka icke kunnat försaka nöjet att få jaga menniskor, klädda såsom männen, i benkläder och korta rockar, och slutligen flera koppel af de historiskt kända och af maronerna så mycket fruktade blodhundarne. Fältskären och flera negrer, som buro krut och liflsmedel; utgjorde trossen eller eftertruppen. Det var på en sidogren af Sierra Prietas klippiga grund, der jagtsällskapet befann sig, och var flera gånger, i anseende till den obanade vägen, nödsakadt göra halt och rasta. Under utsprånget af en klippa hade det åter lägrat sig, ung och gammal, svart och hvit, i brokig blandning, med breda halmhattar och rockar af alla färger. På ett litet afstånd hade negrerne och soldaterne slagit sig ner. Jag begriper icke, madame,, sade en äddre, välfödd plantageägare till sin granne, en lång mager kreolska, huru ni kan finna nöje uti att deltaga i ett sådant par, som detta, hvilket är förenadt med så mycken fatig. vÅhlb svarade denna, på ett partie de plaisir föraktar jag alla strapascber. Maronjagt är mitt största nöje och mina spårhundar äro af den bästa spanska ras. feil Milord! Dragon! hon hvisslade, osh tre stora doggar framsprungo till ägarinnan. Der, se sjelf, denna breda nos, dessa starka ben, dessa .sköna tänder.n I saniäing sade plåntageifsaren, önskar jag, att aldrig få erfara deras skönhet i min vad fglemen uppgaf ett högt skratt vid denna qvickHar ni aldrig bliftit sårad vid dessa jagter, one?