Aftonbladet – 24 februari 1845, sida 1

ense ÄRTER ————A 2 FRI-NEGREN.) ETT NATTSTYCKE AF J. N. VOGL. VI. På den gamle Galifets plantage rådde under tiden allmän sorg; alla, som kände den älskvärda Victorine, beklagade den armas bedröfliga öde, som träffade henne, just då hon stod vid inträdet till sin jordiska sällhet. Men djupast af alla sörjde den ädle Galifet, som så varmt bemödat sig för hennes lycka, och fann i hennes död förlusten af en älskad dotter. Vid första underrättelsen om hennes död, skyndade han till hennes hydda, medförde läkaren och använde allt, för att till lifvet återkalla henne — men förgälves — ingen mensklig makt förmådde det. Länge stod han stum, betraktande det ännu sköna liket, som man lagt på en matta och, såsom döpt negrinna, höll ett litet kors i de öfver bröstet sammanknäppta händerna. Död! död! du blinde, omättlige härjarel suckade, han, med den tårfyllda blicken fästad på liket; så skulle du äfven bryta denna späda knopp, då den i sin lyckas solljus började utveckla sig till doftande blomma. Hvarföre har du låtit din skördande lia skona min murkna stam — och afhuggit rosens friska stängel? Sedan Galifet något hemtat sig från sin sorgliga sinnesstämning, befallde han, att liket skulle begrafvas uti den, endast för kristna trosbekännare, bestämda kyrkogården. Snart voro hans befallningar fullgjorda, och allt föranstaltadt till Victorines begrafning. ?) Se A. B. N:ris 59, 40, 42 och 44