Aftonbladet – 24 februari 1845, sida 1

Sex unga, hvitklädda negerflickor, bekransade med lianer, buro kistan, som var prydd med röda stjernblomster och gula accacie-blommor. Alla plantagens negrer och många invånare på Cap Francais ledsagade liket; endast Frangois och Jenju, och hvilka man ej visste hvar de uppehöllo sig, saknades i det sorgliga tåget. Högljudda snyftningar fyllde luften, då man nedsänkte kistan i den för Victorine beredda grafven, under två unga tamarinder, och hvarje närvarande framgick, för att, genom en hand full jords påkastande, visa den sista kärlekstjensten. Solen var redan nedgången, då liktåget i dyster sinnesstämning lemnade kyrkogården. Under tiden uppkom en dånande stormvind, förebud till ett annalkande oväder, så vanligt, men hastigt öfvergående, på Domingo, och susade brakande i palmernas kronor. Allt tätare sammandrogs molnet och, på bladen fallande stora, tunga droppar, manade de hemvändande att skynda. Kolmörk natt låg, såsom ett svart bårtäcke, öfver jorden, och förhöjdes genom hastigt upplysande blixtar, efterföljda af en ännu aflägsen, doft mullrande åska. En hemsk, spöklik stillhet rådde på dödens nu ödeblifna hemort, endast en indisk dufva flaxade emellan lianernas skakade grenar eller lät en uppskrämd papegoja höra sitt skärande ljud. Då förnummos steg, hvilka tycktes närma sig hvarandra, från två motsatta riktningar af kyrkogården. De voro tvenne negrers, hvilka nu sammanträffade på Victorines friska grafhög. Destodo på hvar sin sida deraf, men syntes begge så för