Aftonbladet – 22 februari 1845, sida 2

Så vet då — jag är redan en annans maka och — Å pOch —? återljöd det från negrens läppar, såsom ett hemskt echo. : pOch — mor!; hviskade Victorine med förtjusning. Då uppgaf Jean Robert ett rysligt skratt — stötte henne ifrån sig med sådan bäftighet, att hon med ett skri och halft medvetslös störtade till jorden. Tänk på min fetisch!, tillropade henne Robert, och var försvunnen. Jenju, som kort derefter kom hem, fann dottren i den högsta afmattning, nästan sjuk, darrande i alla lemmar, och bestormade henne förgäfves om upplysning öfver hennes upprörda tillstånd. Hon förteg, så väl för fadren, som för Frangois, af fruktan för fetischen, händelsen med den förfärlige innehafvaren deraf och sökte, omsluten af Francois armar, trösta sig med tankan, att kanske snart någon annan negrinna skulle ådraga sig Roberts blickar och utur hans minne utplåna hennes erinring. V. En stilla, månljus natt hade lägrat sig öfver jorden. Vintergatan skimrade med dess i denna zon så egendomliga glans, och månen spridde sitt bleka sken öfver de dunkla platanerna och susande rörfälten. Dess strålar inträngde äfven i Francois hydda, der han redan låg på sin kavann, i en börjande slummer, invigd åt drömmen på sin älskade maka. Men hastigt pörde han steg, som nalkades, han reste sig upp: det var — Jean Robert. Ar du ännu vaken?, frågade denne med dämpad röst. Ölverraskad, uppsprang Francois från sitt läger, ty ehuru han, såsom slaf på Lefevres nästgränsande plantage, icke sällan umgåtts med Jean Robert, hade likväl denne, alitsedan han kommit i besittning af den underbara fetischen, icke varit i Francois hydda. Han insåg alltså, att någon serdeles händelse föranledde detta oväntade besök. ;Hvad förer dig till mig, Jean Robert?) tog Frangois nu till ordet; kan jag vara dig till nå gon tjenst?,