Aftonbladet – 21 februari 1845, sida 3

nom. Ara åt konungen! Men, i sanning, det fordras att han varmt antager sig moralens sak, ty dessa afgrundshålor, dessa lastens och förderfvets tempel fordra beständigt nya offer. Huru mycken synd och buru mycket blod klibbar icke vid dessa gröna bord! huru många tårar hafva icke fuktat det skimrande guld, hvilket erlägges som tribut för dessa prostitutionshus! Dock, jag vill berätta en gräslig händelse, som nyligen tilldragit sig. Jag försäkrar högtidligt, att jag bokstafligen talar sanning. En ung, förmögen adelsman i Rheingau hade sedan tio år varit gift med en skön och älskvärd qvinna, som skänkt honom fyra barn. Han lefde i ett lyckligt, förnöjdt äktenskap. För tvenne år sedan kom han till Frankfurt för att der afsätta sin vinskörd. Han träffar en vän, en man som älskar spel och stundom besöker det mångbeprisade Homburg. Adelsmannen gör honom sällskap dit. Han låter öfvertala sig. Han vågar några guldstycken för att vinna. Men lyckan gynnar honom icke. Han förlorar; den lilla förlusten retar honom; han vill återvinna det bortspelta, han vill trotsa lyckan, han vill uttrötta henne. Med ständigt nya och alltid större summor far han till Homburg, det är, som om en ond ande droge: honom dit. Och sedan ban tio eller tolf gånger spelt vid bröderna Blancs gröna bord i Homburg vor der Höhe, då är hans förmögenhet hedersborgrarnes byte, den passionerade adelsmannen har offrat 80,009 gulden på spelet och är fattig. Och hans hustru och hans barn? Hustrun hade ingen öm make, barnen ingen kärleksfull fader mer — ty för det medborgerliga lifvet och för den husliga lyckan var mannen förlorad, sedan den mörka, onda passionen hade bemäktigat sig honom. Han hade ju blifvit en spelare. Annu hade han 35900 gulden. Huru anskaffade han dessa? Genom försäljning af all sin lösegendom, af allt hvad han ännu kallade sin tillhörighet, hvad hans hustru ännu ägde, dyrbara minnen af en bättre tid, af lyckligare dagar, när ännu friden bodde i huset. Allt, allt förvandlades till penningar. Och penningarne tog han, tog dem på en gång, för att åter hos bröderne Bianc bjuda lyckan spetsen, våga det sista draget och återvinna hvad han förlorat. Han spelade i Homburg och förlorade, förlorade allt. Som tiggare kom han tillbaka till Rheingau, med utmattad kropp, med försoffadt sinne, men med samvetsqvalens furier i sitt bröst. Tiggarens hustru, först dignande under det fruktansvärda slaget och stel af fasa, finner slut ligen tårar, hvilka lätta hennes hjerta. Med en blick på sina älskade barn, hvilka icke mer kunde räkna på fadren, ty en spelare kan icke vara fader, samlar hon sin styrka för att våga ett steg, som visserligen måste förölmjuka benne, men tilläfventyrs kan leda till att i någon mån göra lifvet mindre tungt för hennes kära barn. Med den lilla summa, öfver hvilken hon ännu kan förfoga, skyndar modren till Homburg. Hon anropar spelförpaktaren Blanc, mannen vid hvars bord hennes gods och hennes mans ära gingo förlorade, vid hvilket hennes lefnadslycka uppoffrades. Ja, hon faller till spelförpaktarens fötter, besvär honom i sina barns namn att som skänk gifva henne tillbaka blott en liten summa af de åttatiotusen gulden, och om icke som skänk, dock som lån. Spelhusvärden hör med ovilja på den klagande hustrun, han vänder sig bort från henne, han afslår hennes bön. Utom sig af förtviflan hänföres hon till ifrigare böner, hon för honom till sinnes att hon är en tiggerska, hon bedyrar att hennes barn bokstafligen sakna bröd. Spelhusvärden, hedersborgaren i Homburg, wisar den i grund ruinerade adelsmannens hustru på dörren. Vi skrifva i dag den 24 Januari 1845; 1 förrgår på förmiddagen återkom hustrun tillbaka från Homburg. Hon är vansinnig. Man har redan affört henne till dårhuset. Hustruns vansinne återväcker den i sin försoffning rufvande, förtviflade spelaren till besinning. Aterkommen till medvetande, känner han det fruktansvärda, det fasansfulla, det tröstlösa i sin belägenhet. Lifvet är honom en börda, han kan icke mer fördraga sin eländiga tillvaro. Då hans olyckliga hustru bortfördes till hospitalet, griper han en rakknif och öppnar ådrorna på halsen. Gud vare hans arma själ nådig! De fyra barnen äro nu faderoch moderlösa. Det äldsta är knappt nio år gammalt! Huru minga offer ännu skola spelhusen i Tyskand fordra? : — SCHWANTHALER har blifvit hedersborgare i rankfurt, till erkänsla för hans mästerliga utföranle af Göthes monument. En tysk tidning yttrar i inledning häraf, att han förmodligen är den enda edersborgaren, emedan de andra äro blott spetsborare (spiessbärger). — ÅSSOCIATION AF HUNDTJUFVAR. Uti London es föreningar af hundtjufvar, hvilka stå i intim förvindelse med anvisningseller hittebyråer för stulna undar. Tjufkompanierna stjäla alla hundar de öfferkomma af något värde, eller dem de tro egaren iafva nog förkärlek till att för desamma betala en törre lösesumma. Den bestulne, som ganska väl et, hvilket skälmstycke man spelat honom, vänder ig genast till en hittehyrå, och man lofvar göra sitt ästa; det dröjer likväl så länge, att egaren af farlåga att förlora hunden, ger ifrån sig en skriftlig örbindelse. att utbetala en viss summa, ifall hunden I Ilrättaclkaffan NE rm or