Aftonbladet – 21 februari 1845, sida 3

ledsen att dessa bref hafva kommit så sent till mig. Silkeshalsduken bekom jag först i söndags med L... bruks dragonerna, som reste till Upsala, och då jag var bort med den lilla hvita näsduken, för att få reda på banemannen till de stulna pengarna. Den, som har tagit dessa pengar, är en ung mansperson cirka 435 å 46 år, samt ett äldre qvinfolk har äfven varit i samråd med honom om detta(!). Penningarne kunna ej återfås; ty de äro utspridda och skingrade åt alla håll(!). Likväl icke allt; ty något af dem äro gömda utom huset, der han bor och de ligga under-hö och halm i en bod eller lider. Kusin skall ändå få veta tjufven, nemligen på det sätt, tit. ej får lösa opp knutarne på näsdukarne förrän tre veckor hädanefter, då nämnde ränare skola komma i en sorts ängslan och bekymmer(!) och ej blifva denna ängslan qvitt förrän de bekänt sitt brott för någon, och om kusin vore här sjelf så skulle tit. få se dem med egna ögon, om det skulle åstundas. Penna kloka karlen säger äfven, att kusin för längre tid sedan har mistat en lärftspacke samt silfver, äfvenIedes pengar, och dessa skälmar skulle han kunna straffa på det hårdaste sätt, men det är nästan för stor synd med de arma djuren (!). Hade detta skett på färsk gerning hade tit. återfått dem, men nu är det för sent. Imedlertid är det svårt att kusin skall så ofta mista sin rättfångna cgendom, som redligt blifvit vunnen. Ingen är detta bekant mera än min brorsson som skrifver åt mig och som är tyst och beskedlig i alla göromål. Med en kär helsning till Lit. får jag sluta mitt bref; ty det stäri den högstes försyn om vi någonsin träffas här mera, ty jag är sammal och närmar mig allt mer och mer grafven. . bruk den 24 Maj 1849. Att egaren ej lärer fått igen sina penningar faller nog af sig sjelf; men hvilka ohehöriga misstankar kunna ej genom sådana personer, som den frågavarande, blifva utkastade mot oskyldige! — —— ——s——