Aftonbladet – 20 februari 1845, sida 1

FRI-NEGREN:) ETT NATTSTYCKE AF J. N. VOGL. IT. Ifrån denna tid voro Francois och Vietorine dc lyckligaste menniskor på Domingo. Så ofta af. tonklockorna ljödo genom Savanerne, och slafvarne lemnade sina arbeten, skyndade Francois, som hos sin herre hade uppsigten öfver ett distillerverk, till den älskades plantage, der hon väntade honom utanför sin hydda eller i en närbelägen orange-lund. För att fullkomna deras sällhet, felades endast tillåtelsen, att oskiljaktigt få lefva tillsamman. De kommo båda öfverens, att kasta sig till den gamle menniskoälskande Galifets fötter och bedja honom, att tillhandla sig Francois af hans herre, som var Galifets brorson, och derefter gifva hdönom tillåtelse att förena sig med Victorine. Den gamle Galifet var känd, såsom den ädlaste och mest välgörande af alla plantageägare på hela Domingo, och hans hjertas godhet hade blifvit ett ordspråk, så att, då man der ville beteckna en lycklig svart, sade man: Il est heurcux comme up Negre de Galifetp. Han behandlade sina slafvar menskligt, fordrade icke af dem omåttliga arbeten, såsom flerc af hans grannar, tillät dem två dagar i veckan att odla sina barreaus och att för egen räkning försälja skörden deraf. Härigenom hände, att man hos negrerne på hans plantage aldrig märkte den list och lömskhet, som negerslafvarne annars vid hvarje till— Se A. B. N:ris 30 och 40.