JAIOH INOJHBNCTILCHUS OIMIdaCcn, monstras och skarskadas, dessmera förvandla de sig till mäktiga skräckbilder, som skrämma till döds alla goda. beslut och föresatser redan i deras födelse. — Tal. upprepade hvad han någon gång tillförene trodde sig hafva yttrat, eller att om någonting erkännes vara rätt, bör man ej dröja att det fullfölja, äfven om vådor och olägenheter skulle deraf i första hand befaras; ty af det rätta kan dock aldrig ett verkligt, utan blott ett skenbart ondt uppkomma. Samma likhet tal. ansåg böra råda i arfsrätten. samma likhet ansåg tal. äfven böra råda emellan äkta makar, i afseende på giftorätten. Tal. tillät sig cj något försök att vederlägga de skäl som anföras för en motsatt mening, ty för den fullt oväldiga och fördomsfria. granskningen skola de, hoppades han, falla af sig sjelfva. Det nära sambandet emellan de båda frågorna inses lätteligen af hvar och en. — Antages den ena likheten, så mäste äfven antagas den andra. Uti Wärends härad har det nu föreslagna nya och mera kristliga rättsförhållandet varit infördt, under flera århundraden. — Inga onda följder hafva deraf uppstått. — Land och folk äro så lyckliga der, som nägon annorstädes: — kanske lyckligare. Tal. önskade att Lagutskottet äfven föreslagit borttagandet af lagens stadgande om morgongäfva; men han ville dock icke yrka återremiss, utan biföll betänkandet sådant det var, så framt det högv. Ståndet ej skulle finna, att ändring i detta hänseende kan ske, utan återremiss. Häri instämde Kontraktsprosten Liedzen. Kontraktsprosten OSTERMAN: Det kunde väl anses såsom förmätenhet, att uppträda i opposition ej blott emot de lagkunnige män inom Utsk.,som handlagt detta mål, utan äfven mot författarne af förslaget till ny civillag; men just derför att denna frågan är af så stor vigt, ansåg tal. det vara sin pligt att öppet uttala sin åsigt, äfven med äfventyr att beskyllas för öfverdrifven konservatism, för misskännande af qvinnans värde, för obillighet, orättvisa och mera sådant. Han måste dock i förhand reservera sig emot alla sådane misstydningar, emedan hans yttrande grundar sig på ren öfvertygelse om det för landet mindre nyttiga och båtande uti den föreslagna lagförändringen. Han respekterade dock deras öfvertygelse, som tänka olika, helst som han sjelf länge hyst tvekan och villrådighet, och skälen å motsidan synas vid första påseendet ganska bindande och öfvertygande. Men de torde icke uthålla profvet. Orättvisa uti nu gällande lagstadganden om olika arfsoch giftorätt vore mera skenbar än verklig. Orättvis skulle lagen vara, om det kunde bevisas, att någon har naturlig rätt att ärfva. Men en sådan i naturen grundad rätt till arf eger ingen menniska. Arfsrätten grundade sig på en consensus presumtus hos den som ärfves, i följe hvaraf det kan antagas, att den aflidne, om han sjelf kunde disponera öfver sin qvarlåtenskap, skulle helst vilja att dess barn och närmaste anhöriga deraf komme i besittning. Men med antagande häraf måste dock staten anses ega rätt att ordna arfslagarne efter sina högre ändamål och med afseende på det allmännas väl. Att staten har denna rätt syntes deraf, att arfsrätten är olika i olika länder. I några länder gäller förstfödslorätten, i andra uteslutande rält för söner eller större rätt för dessa än för döttrar, i andra åter är arfsrätten lika fördelad emellan begge könen. Allt detta hevisade, att i lagarnes bestämmelser om arfsrätten öfverallt ingått högre motiver än privaträttens, och att vid desse bestämmelser afseende blifvit fästadt så väl å samhällets fördelar som å de olika könens olika ställning och förhållande till hvarandra och till samhället. Den nu gällande lagen skulle, för det andra, vara orättvis, om det kunde bevisas, att staten har samma eller lika beskaffade fordringar af qvinnan som af mannen, eller af den förra har lika stora och ansvarsfulla förbindelser tll samhället som den sednare. Men detta lärer icke kunna bevisas. Mannens och qvinnans verkningskrets-inom samhället äro ganska olika. Båda hafva visserligen pligter och förbindelser att uppfylla — och hvar och en förtjenar aktning i den mån han uppfyller dem — men dessa förbindelser äro icke lika, icke desamma. Det är åt mannen, staten anförtror sina embeten och värf, det är hans pligt att försörja hustru och barn, icke tvärtom, lehuru undantag härifrån kunna ega rum. Mannen tillhör att förvärfva och anskaffa hvad som erfordras till husets underhåll; hustrun att med klokhet och sparsamhet vårda och använda den gemensamma egendomen. Ar det orättvist att dån förre, genom erhållande af större materiella medel,sättes i tillfälle att fullgöra sina medborgerliga och husliga åligganden? Lefnadskostnaden för en person a! mankönet anses vanligtvis vara större än för cn af qvinkönet; så väl daglön, som årslön, är geI menligen dubbelt större för mannen än för qvinnan, det vill säga, afpassade efter hvarderas olika larbete, olika krafter och olika behof; ja, den I personliga afgift, som till staten erlägges för det Iskydd den lemnar hvarje person i samhället, är Ilju dubbelt så stor för mannen, :som för qvinInnan, hvilket äfven tyckes antyda på den olikhet li fordringar, staten har af personer af olika kön. I Talaren kunde då icke finna nägon serdeles orätt; visa uti nuvarande lag om olika arfsoch giftorätt, I helst det vore vilkorligen tillåtet att genom testaI mentariska dispositioner jemna de missförhållanden som någon gång kunna uppkomma. Rättvisan består icke deruti, att alla få lika stora lotter, utan I deruti, att hvar och en får det, som sätter honom 1; tillfälle att fullgöra sina åligganden, efter sin olikö I bestämmelse och verkningskrets inom samhället, sam ,lenligt de af naturen förlänta olika krafter. — De skäl för förslagets antagande, att inom presteoch ) borgarestånden lika arfsrätt gäller, vore lätt veder -llagdt, dermed att inom dessa stånd sönerna vanligt a I vis redan före arfsdelningen genom uppfostran utbe I kommit mer än dubbelt emot döttrarne, hvarom tal -l åberopade föregående talare och de tilt betänkande albifogade reservationer. Här vore egentligen fräg: -lom arfsrätt till fastighet på landet, och den kund -lur många skäl försvaras. Ty om den upphäfdes -Iskall deraf uppkommå jordens alltför längt drifn: -Istyckning i små delar, som menligt inverkar på min: -Idre jordägarnes bestånd och välmåga; svårigheter slför broder att lösa den arffallna jordlotten, skull -j ökas, och deraf uppkomme skuldsättning eller hem: on I manens klyfning i smärre delar, som icke lemna bru slkaren nödtorftig bergning, hvarigenom jorden omsi 5. F nr RA LAR a Llanitalictar cam iska cinlf.