Aftonbladet – 18 februari 1845, sida 3

Under hyddans ingångspelare stod Jean Robert, en hög atletisk gestalt, med en röd vestindisk mössa på hufvudet, vida, randiga underkläder, som endast räckte till hälften af vaden, öfiver axeln hängde en dubbelbössa och vid venstra sidan en lång jagtknif. Hållande den hemlighetsfulla fetischen i venstra handen och stödjande den högra mot en pelare, syntes han endast hafva ögon för Victorine och förföljde henne med lågande blickar, då Francois återförde henne till kavannen. Hvarifrån är den flickan ? frågade han Jacques. Från den gamle Galifets plantage,, svarade denne. Och heter ? ,Victorine.n Vid dessa ord hade han framträdt och kastat sig vårdslöst ned vid elden, der negrerne tillagade sin miliid, på en kavann, hvarifrån han hade den unga retande negrinnan i sigte. — Flere negrer räckte honom sina kurbitser med taffia — och han fattade en och nedstörtade dess innebåll. Nå, hvad nytt på er plantage? frågade han sedan. Som alltid, hvit girighet — och svart elindep, svarade Eustache. Du vet väl redan, tog Jacques till ordet, alt den stackars Madelaine, din förra — —p Accompong är stor! afbröt honom Robert, ,min fetisch har sagt mig det — och den skall ännu profetera myckety, fortfor han, dystert skådande omkring sig, såsom ville han åter uttala dödsdomen öfver någon al de närvarande — och hvar och en, som hans blick träffade, tillbakabäfvade af en ovilkorlig rysning — men derom en annan gång, sade den fruktansvärde. Du är i dag serdeles uppbragt och förstämdp, sade den gamle negren från Wedah. Kom ihåg alt du är på en Bambula och måste vara glad. Nå, bär fram kött, taffia och vassave, och fägna! er gäst, ropade han till ynglingarne, )och fort