Aftonbladet – 18 februari 1845, sida 3

att den heldre önskade tillbringa frihetens kort stunder med glädje och dans, än med berättelser Friskt då! dansen, dansen! ropade en glac neger från Senegambien — och dansen ljöd de från alla hyddans hörn, under det trummorns larmande instämde i chorus. Låt se, huru vår unga Vietorine och den muntre Frangois taga sig ut i Kalendan, ropade en neger från samma plantage, som den sköna negerflickan. — Vid gamle Tam, det är det vackraste paret på hela ön., Opp, Victorine! opp, Francois! ljöd det från alla sidor, och flera armar sträcktes för att lyfta dem från kavannen och föra dem till midten af hyddan. Ehuru de setat åltskilde, hade de likväl bemärkt hvarandra och med icke mindre välbehag hvilade Frangoiss blickar på den skönas yppiga vext, mörka glänsande ögon, korall-läppar och snöhvita tänder, än hennes på ynglingens kraftfulla gestalt, behagliga ansigte och hållning. Likväl var det icke blott yttre skönheten, som vid första anblicken fästade dem, det var den ljupa känslan af ett inre samklang, som så unlerbart uttalar sig vid likstämmiga själars möte. Med en slags blyghet stodo nu Victorine och Francois framför hvarandra — och liksom ville le förundrade fråga: Hvarför finna vi hvarandra nu först, då du likväl länge lefvat i mitt innersta ? Victorine räckte Francois handen, och han sände huru den stilla darrade då han fattade den. — Omgilne af negrerne började de nu kalendan. Begge dansade nu med hänförande behag. — Jeras skönhet visade sig fördelaktigt i hvarje röelse, dervid de herrliga yppiga formerna uppenparades. — Ailt förtjuste åskådarne, och deras vifallsyttringar vexte till vildaste larm. Då hördes på en gång, från ett hörn af hyddan, opet: Jean Robert! Jean Robert! — och allas gon vändes åt ingången, trummorna tystnade, jansen och larmet upphörde, såsom af ett trollslag.