Aftonbladet – 18 februari 1845, sida 3

faren i er dans. Svårmodet är smittsamt son pesten; med dessa ord räckte han frinegren er kurbitsflaska, som en negergosse framburit. Robert höll till godo och snart fördjupade har sig med flere negrer i samtal om tillståndet i de fransyska och spanska plantagerna på Domingo. öfver de svartes förtryck och misshandling a deras hvita bödlar och om möjligheten af negrernes befrielse, under det hans blickar uppsökte och förföljde den sköna negrinnan. Men Victorine hade satt sig på samma kavann som Frangois, och begge, obekymrade om Jean Robert och dans, njöto endast i deras unga kärleks outsägligt saliga känsla, som drog dem ifrån den kalla verkligheten och öppnade för dem ett icke hittills anat paradis. Imedlertid hade de andres lustbarhet å nyo börjat. Männer och qvinnor hade ställt sig i en vid krets och utförde nu en allmän dans, hvilken bestod deruti, att alla, efter trummanstakt, sprun80 i höjden — och derefter föllo ned på marken. De äldre slafvarne satte sig under dansen jemte Jean Robert, och andre betjenade honom med torkad fisk, pisket kallad, och fyllde flitigt hans kurbits med taffia. Då dansen var slutad och grupperna delat sig, sökte Roberts blickar förgäfves den sköna Victorine. Hon var försvunnen och med henne Franqois. Bägge föredrogo att vandra under palmerna, silva hvarandra försäkringar om evig trofast kärek, och genom eldiga kyssar och omfamningar bekräfta deras löften. Jean Roberts panna mörknade, då han uppäckte deras frånvaro; förtrytsamt och raskt sprang wan upp från sin kavann och tog hastigt afsked, ör att, om möjligt upphinna negerflickan, hvilen han trodde på vägen till Galifets plantage. Med bevingade steg fullföljde han denna väg, nen Victorine fanns der icke — och den grynde morgonen tvingade Jean Robert, attskyndamt återvända till sina berg. (Forts. följer.)