Aftonbladet – 18 februari 1845, sida 2

le, grep Jean Robert den hämndlystne bödeln, slungade honom till marken — och flyktade. Förgäfves reste sig kreolen, skummande och blodig, och förföljde honom, med en sårad tigers raseri, jemte negrerne, hvilka hemligt gladde sig it händelsen. — Den flyende undkom lyckligt ill bergen. Å Men ehuru Jean Robert, på höjderna emellan distrikten Margaux och Liube, der han nu vistades, i egenskap af så kallad frieller maronneger, funnit tillräcklig säkerhet emot sina hvita förföljare, ledsnade likväl snart hans lifliga själ vid den tysta ensligheten och det enformiga, overksamma i hans nya lefnadssätt, och han kunde: icke motstå åtrån, att hemligt besöka sina förra kamrater i lidandet, och stundom bivista deras nattliga fester. . . Så kom han regelmässigt hvarje vecka till Ir Lefevres plantage, då han på en gång alldeles uteblef. Negrerne kunde icke förklara detta och trodde att han blifvit uppslukad af en krokodil, eller på annat sätt omkommit i bergen, då han, till deras förvåning, åter syntes. Likväl var han nu dyster och i hela hans väsende röjde sig något hemligt, mystiskt. På deras fråga: Hvar han så länge uppebållit sjg ? berättade han: att Accompong, negrernes Gud, personligen visat sig för honom, i skepnad af en mörk rese, af fruktansvärdt utseende, och vinkat Robert att följa sig. Härpå förde resen honom djupt in i bergen och visade ett orangeträd af ovanlig storlek, från hvilket han befallte honom afhugga en gren. i Då han gjort det, befallte resen vidare, att han af denna gren skulle utskära dess bild, och då Robert urskuldade sig att han icke förstod eller kunde det, sade resen att han likväl skulle försöka det. Robert skar nu — och ehuru han aldrig lärt konsten, formade sig likväl, under hans händers. grenen allt mer och mer en fahelaktig men