Aftonbladet – 17 februari 1845, sida 3

med hela sin familj var utesluten från umgängeti med den öfriga menskligheten. Deremot hade hans hus ett privilegium, kalladt kungsfrihet, att under trenne dygn utgöra en fristad för hvilken anklagad, som dit flyktade, så att icke en gång sjelfva kungen hade makt att under tiden taga honom derifrån, om bödeln ville skydda honom; men efter förloppet af dessa -trenne dygn kunde han endast räddas undan lagens arm, om han gaf sig till friknekt, det vill säga bödelns tjenare. Denna tradition har författarinnan nu bearbetat på det sätt, att hon gjort bödeln till en ganska intressant och poetisk person, en f. d. rik Tyrolsk grefve, men som för det han dödat en medlem af kejserliga huset, hvilken röfvat hans fästmö ifrån honom, blifvit af kejsar Carl IV förklarad fogelfri och hans gods indragna till kronan. Utan namn och hemvist har den olycklige då ej haft annan utväg, än att blifva bödel, men han har uppfattat denna kallelse på ett sätt, att han i tysthet söker verka allt det goda, han förmår, tröstar mången olycklig, och har genom vunnen vidsträckt menniskokännedom samt vidsträckta kunskaper i läkarekonsten vunnit en stor ryktbarhet, så att han kallas till mången af läkare öfvergilfven sjuksäng. Denne person spelas af Hr Torsslow, och om stycket äfven icke innefattade något mera, skulle det ändock i hög grad förtjena att ses, endast för hans skull; ty man har här ett nytt tillfälle att beundra denna utomordentliga skådespelaretalang, hvilken alltid förstår att, hvad man kallar, skapa en roll. Vi hafve sällan eller aldrig sett en så svår karakter på ett skönare sätt uppfattad än denna, uti den enkla berättelse, bödeln vid ett tillfälle gör om sin förflutna lefnad och sin nuvarande ställning. Det är icke blott den kopierande artisten, utan det sjelfständiga snillet, som här framstår, likasom många gånger tillförene, och enligt vårt omdöme, troligen icke öfverträffas af någon bland nu lefvande utmärkta konstnärer, af hvilka referenten sett åtskillige bland de förnämsta. För öfrigt kan man, hvad sjelfva stycket beträffar, utan att gifva det en hög rang inom konstens verld, icke neka författarinnan ett vackert språk och en stor förmåga i sjelfva sammanväfnaden af händelserne på ett sätt, som lifligt underhåller åskådarens uppmärksamhet, och om äfven åtskilliga visserligen nog extravaganta situationer förekomma, så är det dock ingenting värre, än hvad man finner i många andra af de berömdaste förf:s arbeten. Författarinnan har åtminstone vunnit hvad hon synes hafva sökt som en hufvudsak, nemligen att låta oupphörliga teatereffekter följa på hvarandra, med en ständig omvexling både af seener och karakterer, en konung, riddare, junkrar, hofdamer, studenter, marknadsfolk, bortbytta barn, en onaturlig broder, intriger, dueller m. m. Vi vilje för öfrigt ej vidare oå intresset i förväg genom en recit af pjesens innehåll, emedan ingen teatervän bör försumma att se hr Torsslow i detta stycke, som jemväl i allmänhet väl uppbäres af de öfrige medspelande, bland hvilka vi serskildt nämna fru Torsslow, hrr Stjernström (friknekten), Stadtlander, Zetterholm, Blanche, fru Gille m. fl. Hr Stjernström, som har friknektens roll, modererar här i allmänhet den böjelse för en alltför häftig sentimentalitet, som vi någongång hos honom anmärkt. En serskild kompliment förtjena de flere nya och utmärkt praktfulla dekorationerna, målade af en ung artist, hr Roberg, hvilken förut äfven målat dekorationerna till Donaufrun. En vackrare illusion kan svårligen frambringas än i den lekoration, som föreställer bödelns rum med glaslörrar i fonden, äfvensom ett månskensstycke, och rådhuskällaren, der en scen förefaller, om natten. i a — TTarr Köähale till; marcan annancapada san I