Aftonbladet – 17 februari 1845, sida 1

Den gamle negren satt orörlig i bakgrunden och utblåste en molnsky af tobaksrök. Då kom inhaltande en vidrig person, krämaren Fabrice, med små skelande ögon och i hvars ansigte stod skrifvet: hos mig är allt falt — för penningar. Han hade många år vandrat från plantage till plantage och bland negrerne utprånglat sitt europeiska kram. Trött nedlade han nu sitt varubylte och satte sig på en i hörnet af hyddan liggande knippa af uttröskad mais. Se Fabrice, ropade en af de unga negrerne vid elden. Har du redan slutat ditt arbete för dagen, gamla landtkrabba? Hvad kan väl slutas,, sade Fabrice med sin skärande, vidriga stämma, då ingenting kan börjas; ingen förtjenst mer i landet — inga penningar — handeln förstörd! Räkningen har således varit dålig i dag?, Dålig räkning! — räkning utan värd, läspade Fabrice, en lumpen handel säger jag er. Härvid framtog han en bleckflaska utur sin luggslitna rock, som fordom varit grön, och nedsväljde en god portion konjak, hvartill han åt ett stycke bröd af indiskt korn. Hvad nytt Fabrice? frågade den andre negren, du har ju alltid något att berätta. Hvad annat nytt än slag och blodstrimmor, och återigen blodstrimmor och slag, svarade Fabrice. På negren Germain har man i dag, fastän code-noir förbjuder det, afskurit högra knäsenan, för det han ville rymma., Så,, yttrade negren likgiltigt. Och den lilla Sambo, den snåla spanjorskans negrinnay, fortfor krämarn, phar återigen fått femtio piskslag, väl räknade, ehuru Code-Noir