Vid granskning af de framställningar, som uti förevarande ämne sålunda blifvit gjorda, visar sig, huruledes tvenne motsatta åsigter hufvudsakligen söka göra sig gällande, äsyftande, den ena, att med bibehållande af Kongl. förordningen den 9 Maj 4835, utfinna ytterligare bestämmelser och föreskrifter i enahanda syftning, som de, samma författning meddelar, till förekommande af bedrägliga och svekfulla aftal utaf ifrågaställde art, och den andra, att, med författningens upphäfvande, om möjligt, genom andra stadganden afhjelpa den brist, som i denna del vidlåder 1734 ärs lag. Emot sistnämnde åtgärd har väl blifvit anmärkt, att författningen lemnade den behöfvande, som ej eger andra tillgångar, än sin lösa egendom, och således ej har annan säkerhet att erbjuda, ett tilllälle att, genom densammas upplåtande, bereda sig ett nödvändigt låneunderstöd; men man synes härvid hafva förgätit, dels att gällande lag icke medgifver panträtt i lös egendom, som af pantgifvaren innehafves, dels ock att en sådan pantsättning, under sken af köp, innebär en svekfull tillställning, den der ingalunda bör af lagstiftaren gynnas. Ur sådan synpunkt lärer följaktligen denna författning desto mindre kunna försvaras, som densammas ändamål just varit att förekomma ett öfverhandtagande missbruk att, genom diktade köp, undanhålla egendom från utmätning och såmedelst på ett bedrägligt sätt kränka borgenärers rätt. Men lika ostridigt, som lagstiftningens mellankomst för sådant ändamål varit af behofyct påkallad, lika ostridigt är det ock, att ändamålet icke vunnits, utan att de missbruk och olägenheter, man sökt förekomma medelst författningen, snarare deraf befordrats; och grunden dertill, af 1840 års Ständer redan insedd, har ej eller kunnat undfalla U. Den ligger ytterst i den afvikelse från en i lagstiftningen gällande grundsats, som genom ifräågavarande författning egt rum. Då nemligen 1 af Handelsbalkens 4 käp. tillerkänner ett köp om lösegendom laga verkan, så vida det är ingånget med köparens och säljarens goda ja och samtycke, utan några formaliteter, fordrar deremot herörde författning, för köpslutets laglighet, skriftlig, med vittnen bestyrkt samt derefter offentliggjord afhandling. Men om, å ena sidan, det syftemål härmed vunnits, att antedaterade köpeafhandlingar ej vidare kunna lända till förfång för tredje mans rätt, så förekommer deremot å den andra, att enär en i föreskrifven ordning upprättad och offentliggjord afhandling mäste, i öfverensstämmelse med författningen, på sätt den jemväl blifvit tillämpad, antagas såsom beyisning om skedt köp, intilldess motsatsen ådagalägges, ett skydd, genom den sålunda af lagstiftaren godkända form,lemnas åt missbruk af omförmälde art, som de i föregående lagstiftning saknat, och som försvårat deras upptäckande, helst ett köpeaftal i sjelfva verket kan vara låtsadt, ehuru afhandlingen är i behörig ordning upprättad och offentliggjord samt således inför lag giltig. Och i denna omständighet måste orsaken sökas till den allmänna bittra klagan, som blifvit förd öfver merberörde författning. Man har visserligen trott, att olägenheterna skulle afhjelpas, derest en större offentlighet gåfves åt afhandlingarne, medelst deras kungörande i tidningarne samt från predikstolarne och uppspikande vid domstolarne och andra offentliga samlingsrum, dels emedan det vore att förmoda, att personer, som icke afhållas från svckfulla aftal genom den redan påbjudna offentliggörelsen, skulle Trukta för ett allmänt kungörande af åtgärder, om hvilkas ärlighet skäliga misstankar förefunnes, dels ock enär sådane aftal äfven derigenom skulle i betydlig mån försvåras; men häremot bör crinras: att då det föreslagna allmängörandet skulle åligga såväl bedragaren, som den redlige köparen, den förre ej har större anledning att blifva misstänkt, än den sednare; — att föreställningen om en dylik misstanka sannolikt icke skulle afhålla bedragaren från omförmälde åtgärder, derest han deraf kunde hoppas fördelar; — samt att dessa åtgärder ingalunda försvåras af ett vidsträcktare kungörande af den föreskrifna handlingen, enär sjelfva formen, under skydd hvaraf åtgärderne kunna vidtagas, förblifver i grunden oförändrad. Säsom cn fördel af författningen har jemväl blifvit räknadt: att den, som innehar lös egendom, den han till annan person afyttrat, ej skulle kunna genom en sådan skenbar tillgång bereda sig en kredit, som han icke vunnit, i händelse borgenären kännt verkliga förhållandet; men om än detta skäl förtjenar någon uppmärksamhet, bör dock icke förgätas, att en gäldenär kan innehafva annans gods, såsom lån, såsom anförtrodt, såsom legdt m. m., utan att sådant behöfver offentliggöras, och dymedelst tillnarra sig kredit, samt att, så vidt förekommande deraf varit författningens syftemål, detsamma blott till en obetydlig del vunnits. Dessutom torde härvid böra tagas i betraktande, att, på sätt redan blifvit anmärkt, lösegendom. enligt lag, ej medför någon säkerhet för fordran, så framt den ej blifvit såsom pant till borgenären öfverlemnad, och att densamma, såsom kreditmedel, ej annorlunda erkännes af lagstiftaren, hvilken vid bedömmande af förevarande fråga, synes hufvudsakligen böra fästa sitt ögonmärke på egentliga afsigten med författningen, som varit att förekomma, det gäldenärer, genom diktade afhandlingar, afyttra sin lösa egendom, med förbehåll att densamma få innehafra, för att undanhålla egendomen från utmätning och att såmedelst afhjelpa en brist i lagstiftningen. Att denna afsigt icke vunnits, utan att författningen motverkat sitt eget ändamål, förmodar utskottet af det föregående vara lika otvifvelaktigt, som att orsaken dertill återfinnes i den afvikelse från en i lag gällande grundsats, som genom författningen egt rum. Att nu söka målet på den väg, samma författning utstakar, vore att bygga på en felaktig grund. I Jagstiftningen, leder det ena afsteget från antagna grundsatser lätteligen till det andra, och dermed rubbas den enhet och det sammanhang, som äro hufvudsakliga vilkor för säkerheten, och hvilkas bibehållande måste vara lagstiftarens omsorg. Då utskottet i följd häraf går att uppsöka botemedlet emot det öfverklagade missbruket på en annan väg, får utskottet till en början erinra, att då det torde kunna antagas, att köp om lösören är lagligen slutet, då köpare och säljare öfverenskommit om det, som säljes och om dess värde, samt att genom detta aftal egande rätten verkligen öfvergår från den förre till den sednare, om än öfverlemnande ee