dast 1 en fras, eller månne den tal., som yttrat det, kunde förklara det på annat sätt? Tal. trodde, att om man ville rådfråga qvinnorna i denna sak, hyvilket visserligen icke sker, så skulle de betacka sig mycket för den kompliment de härigenom erhållit, när de se ändamälet dermed. En ledamot har yttrat mycket om den nödvändiga ömheten för Bondeståndet; det synes tal. likväl att denna ömhet för Bondeständet är nära nog af samma slag som den nyssberörde ömheten för qvinnan, och tal. trodde för sin del, att Bondeståndet sjelf i detta afseende nog vet sin egen fördel, utan att behöfva några målsmän inom detta stånd. Man hade från förra riksdagen uppläst anföranden, deruti det blifvit sagdt att Bondeständet endast varit förledt af elaka rådgifvare, och man hade trott att Bondeständet i allmänhet skulle vara helt annorlunda sinnadt, än dess representanter; tal. hemställde huruledes, om förhållandet varit sådant, det kunnat tilldraga sig, att, då efter 3 års frånvaro Bondeständets riksdagsledamöter återkommit till en ny riksdag, Utskottets förslag kunnat blifva bifallet med långt större pluralitet inom Bondeståndet än vid förra riksdagen. Adagalade icke detta att den känsla af rättvisa, som tal. ville kaila naturlig, men som man å andra sidan kallar onaturlig, har slagit rot just hos den klass medborgare, som verkligen är fastvuxen vid den svenska jorden, och följaktligen äfven mätte vara i någon besittning af den der svenska individualiteten, som den värde ledamoten midt öfver omtalat? Man hade yttrat sig om den svårighet för Ridd. och Adeln, som genom lika arfsrätten kunde uppkomma, då genom giften med ofrälse en större del af Ständets egendom kunde frångå Ståndet; tal. medgaf att detta kunde vara ett skäl, åtminstone ett politiskt, för den olika arfsrättens bibehällande, om det stod ensamt, men han hemställde, om icke den befarade minskningen på andra sidan ersattes i vida högre grad derigenom, att adelsmän gifte sig med rika ofrälsemäns döttrar, och om det icke derföre torde kunna tagas för afgjordt, att motståndarne ätminstone icke misstycka att arfsrätten är lika för söner och döttrar inom de borgerliga klasserna. Tal. åberopade en ledamots yttrande nyss förut, nemligen att det alltid varit ansedt såsom en riddersmannapligt att skydda den svagare, och han hoppades att en sådan appell till Ridderskapet och Adelns känsla ej skall vara förgäfves. Grefve LAGERBJELKE, GUSTAF, ville fästa Ridd. och Adelns uppmärksamhet på det nära sammanhang, arfslagarne hafva med hela den gamla svenska odairälten. Enligt våra äldsta lagar, ansågs odaljord säsom cn ätts gemensamma tillhörighet, till en viss grad såsom dess fädernesland, på besittningen hvaraf dess anseende och ställning i det stora allmänna fäderneslandet berodde, och hvaraf derföre endast nyttjanderätten ansågs till den ättens enskilda ledamot, som innehade jorden, öfverlemnad. Derföre medgafs qvinnan, då manlig arfvinge fanns med den aflidne i samma led beslägtad, ursprungligen icke någon arfsrätt, emedan jorden i sådant fall skulle dragas ifrån slägten. Denna åsigt af en ättens gemensamma rätt. till jorden var så starkt rotad, att icke en gång det katolska presterskapet, så mäktigt det var, förmådde att i lagen införa den fullkomliga testamentsfrihet, som det till kyrkans fördel åstundade, och ehuru Birger Jarl införde arfsrätt för qvinnan med mannen, så erhöll sonen tagelott samt dubbel arfslott. Odaljorden fick aldrig säljas förr, än den var hembjuden till slägten och slägten förklarat sig icke vilja inlösa den; hvilket stadgande icke förr än några få är före införandet af vär nu gällande lag på så sätt ändrades, att bördsrätten flyttades till efter försäljningen af jorden, samt att bördeskillingen bestämdes efter köpesumman, i stället att den förut fastställts genom värdering. Man hade väl icke heller nu föreslagit upphäfvandet af lagens stadgande om arfvejord, men man hade föreslagit en förändring uti arfslagarne, hvarigenom det blefve omöjligt att jorden hädanefter under längre tid komme att gå i arf inom samma slägt. Man hade väl sökt att vederlägga detta dermed, att hvad sonen förlorar genom den lika arfsrätten, kan han återfå med sin hustru. Detta vore dock påtagligen ett misstag, ty just att han skulle ersätta minskningen af sitt eget arf med sin hustrus, bevisade bäst att den föreslagna arfslagen skulle befordra jordäganderättens rörlighet. Frågan blefve således: skall i framtiden jorden komma att anses såsom en vara af värde endast efter den inkomst, som derutaf kan dragas, eller skall den svenska jordbrukaren i framtiden, såsom hittills, betrakta den jord, han plöjer, såsom en del af det fädernesland, som burit hans fäder, och som, vore den än arm och fattig, likväl med honom är förenad med starkare band, än att den skulle kunna honom genom någon annan ersättas? Tal. begärde afslag på betänkandet. Grefve POSSE, FREDRIK: Tal. gjorde sig föga förhoppning att annat beslut vid denna än vid förra riksdagen skulle fattas, men ansåg för en skyldighet att icke tyst nedlägga sin voteringslapp, utan öppet uttala sin åsigt. Han ansåg en värd ledamots åsigt att saken borde betraktas blott i politiskt afseende oriktig, cmedam han icke kunde medgifva att någon rubbning i det afseendet skulle kunna ske genom den föreslagna lagens antagande. Tal. såg på rättsgrunden och kunde icke fatta huru man rättsenligt kan göra skillnad emellan barn af samma föräldrar. Man har sagt att en son behöfver mera än en dotter, men detta yore just ett skäl att anse den nu gällande lagen så mycket mera orättvis; ty sedan sö nerne nu för sin första uppfostran och inträde på embetsmannabanan eller i något annat yrke ur ett mindre förmöget bo af föräldrarne: njutit vida mera understöd än döttrarne, så få dessa vid föräldrarnes död af hvad som kan återstå endast ärfva hälften mot sönerne; vore detta rättvist? En värd ledamot hade framställt de invecklade förhållanden, som genom våra arfslagar åstadkommas; tal. ville fästa uppmärksamheten på att dessa invecklade förhållander skulle till en stor del försvinna, om den lika arfsrätten infördes. Tal. komme således att rösta för der lika arfsrätten och den lika giftorätten, samt att morgongäfvan derjemte må försvinna. (Slutet följer.) UTSKOTTS-BETÄNKANDE. Lagutskottets betänkande JM 69, i anledning aj väckta motioner om upphäfvande eller ändring af Kongl. förordningen den 9 Maj 1833, an