sedan införandet al nu varande samhällsförflattning, hade den vid nästan alla riksmöten hblifvit upptagen. I början vågade endast få röster höja sig för en så genomgripande reform. År från år hade dock deras antal ökats, och Bondeständet, den samhällsklass, för hvars beständ man af förändringens antagande förespådde de största vådor, biträdde redan vid 4840 års riksdag densamma. Huru lifligt deltagande dennal: vigtiga samhällsangelägenhet tillvunnit s:g hos den stora massan af Sveriges innevånare, skönjdes bäst deraf, att, såsom flere talare redan förut anfört, vid innevarande riksdag ej mindre än 214 medlemmar af Bondeståndet i motionsväg bragt ämnet å bane, och att den lika arfsrätten af samma, riksstånd blifvit antagen med 67 röster emot 23. Äfven Borgareståndet hade biträdt denna åsigt, och Presteståndet, som redan vid flera föregående riksdagar hyllat samma mening, skulle väl ej nu frångå densamma. Skulle väl Ridd. och Adeln ensamt deråt vägra sin sanktion? Nej! talaren vågade hoppas en mera rättvis utgång. Med all den aktning, han för egen del hyste för de utmärkte medlemmar af huset, i hvilkas åsigter han så ofta instämmer, men emot hvilka han nu nödgats såsom motståndare uppträda, tyckade han cj att öppet erkänna, att ett afslag ifrån Ridd. och Adelns sida skulle af den stora tänkande delen af svenska nationen kunna anses såsom förestafvadt af egennyttan och ståndsfördomarna. Men denna utgång borde ej vara att frukta. Vi stifta här lagar både för oss sjeifya och för Sveriges qvinnor, och riddersmannen, hvars sköna lott det alltid varit att värna den svagares rätt, skall ej i det afgörande ögonblicket fatta ett beslut, stridande mot billighet, rättvisa och oegennyttan. Tal. yrkade proposition på bifall till de delar af betänkandet, som handla om giftorätt och arfsrätt,s men afslag i den del som rör morgongåfyor. Friherre CEDERSTRÖM, CL. RUD.: Tal. reklamerade mot herr Hjertas, Lars, förklaring, att, util: yttrandet af professor Schlyter, icke funnits annat skäl för den gamla arfsoch giftorättens bibehållande, än att den vore en lemning från åldriga tider. Med afseende på herr Hjertas målning af de lägre klassernas i England bedröfliga belägenhet, som helt och hället skulle härröra derifrån, att i England all jord är fideikommiss, trodde tal., att denna belägenhet med mera skäl borde tillskrifvas helt andra förhållanden, såsom t. ex. fabriksväsendets i England långt drifna höjd m. m. Friherre Cederström, Thure, hade erinrat, att alla nya och stora idter mött ovilja, 2ric Janssons och diverse andra förslagsmakares. Tal. reklamerade äfven mot friherre Jacob Ceder-: ströms uppfattning af professor Schlyters anförande, och friherrns yttrande, att icke något skäl vore anfördt emot, den åsigt han hyllar, emot hvilket tal. de som yrkade förändring borde i främsta rummet anföra skäl. För öfrigt förenade sig tal. med herr von Hartmansdorff och friherre Palmstjerna och anhöll, det Ridd. och Adeln ville vidblifva det beslut, som Ständet vid förra riksdagen i detta ämne fattade, och förmenade, att om Presteståndet äfven fattade ett dylikt beslut,) torde med skäl kunna sägas, att det icke vore för första gången under denna inmen motstånd hade ock mött onyttiga ideer, t. ex. åberopade: doktor Schlyter, anmärkande tillika, atti nevarande riksdag dessa båda Stånds beslut försädets väl, Herr HJERTA, LARS: Tal. hade begärt ordet hufvudsakligen för att förklara några missförstådda yttrande om Toqueville, anmärkte tal. att han blott lagarne i Frankrike. En värd talare, frih. Cederström, Rudolf, hade sednast fästat tal:s uppmärksamhet derpå, att förhållandet med paupcerismen i England ej skulle vara en följd af fideikommisserna, utan af manufaktur-förhällanden. Det kunde likväl vitsordas af en hvar, som haft tillfälle läsa hit ankomne tidningar, att arbetarens ställning i England är för närvarande mycket svårare uti åkerbruks-distrikterna, än i manufaktur-distrikterna. . Det vore nemligen en följd af det nya åkerbruks-systemet och jordens sammanhållning i stora egendomar, att de små lägenheterna blifvit lagda till gemensamt bruk, hvargenom mindre antal menniskor behöfvas för jordens skötande, och en stor mängd personer blifvit uppsagde och utan arbete. I Frankrike, der egendomarne äro mycket mera styckade, mår den jordbrukande folkmassan vida bättre. Hans Exc. grefve Björnstjerna hade visserligen afmålat tillståndet der säsom mycket uselt, men han hade deremot öfyerhoppat förhållandet i England, och gjort rätt deri så till vida, som Englands exempel skulle tillintetgöra det argument, han af sin uppgift velat hemta i afseende på arfslagarnes följder. För öfrigt trodde tal., att om man ville jemföra den franska landtmannens belägenhet i hänseende till lifsmedel, m. m., som H. E. uppräknat, med hvad en stor del af den arhbetande befolkningen här i Sverige har att föda sig med, nemligen de som icke hafva någon egen jordsagt, det han trodde sig kunna påstå, att Toqueville! icke på något ställe yttrat sig ofördelaktigt om arfs-1 egendom, utanäro arrendatorer af mindre lägenheter, d. v. s. frälsebönder och torpare, så skulle de sednares icke vara på något sätt bättre; med afseende härpå hemställde tal. huruvida det icke hörde till elt undantag och måtte räknas till en högtid för dem, om de få smaka en bit färskt kött någongång i månaden, emellan sin sill, sin potates och vattvälling. En annan ledamot hade, såsom exempel och till bevis emot den lika arfsrätten, åberopat den förfärliga taflan af det intellektuella tillståndet i Frankrike. Tal. bad att få föra honom till minnes, att redan för 20 år sedan hade baron Dupin upprättat statistiska tabeller öfver förhållandet med upplysningen och det moraliska tillståndet i detta land, och när man läser dessa tabeller, så torde man finna, att antalet af dem, som kunde läsa och skrifva, ingalunda var mindre, utan tvertom större i de departcmenter, i hvilka jordegendomen är mest fördelad. Dessutom hade man äfven här välbetänkt glömt bort, att. förhållandet i England och Frankrike är ungefär likadant i detta hänseende. Flere talare, som förut yttrat sig äfven i detta ämne, bade anfört bevis derpå-att, om än jordens styckning stundom kan äga sina olägenheter, så bidrager dock denna styckning dertill, att man kan förvärfva smärre jordlotter, och den är således ett medel för sparsamheten till att kunna förkofra sig. Tal. ville Il tlatt tillägga att man i an cak cam donna måhänna ne K krat grundvilkoren för det gemensamma fäderneslanuttryck i hans förra anförande. I afseende på ettl: