edra uppstudsiga hustrur och barn; om j det ick gören, så taga vi genast alla edra skatter oc bortföra eder sjelfva i slafveri.n De förstockade männen, hvilka mot sina ma kar och barn voro mera hårdhjertade än vild djuren mot deras afföda, svarade, darrande a ångest: Vi vilja uppbränna våra hustrur och bar! och gifva dig en stor lösepenning, på det du mi föränna oss lif, ära och gods. Deråt skrattade hedningarne. En sådan för nedring och ett sådant hjertats förderf var den en stor glädje. Männerna utledde sjelfva sina fängslade hustru och barn, och lade med egna händer ved p bålet. Qvinnorna gingo ståndaktigt sitt grymma öd till mötes; de, tillika med barnen, bådo andäktig till himmelens Herre: Förlåt dem, ty de vet: icke hvad de göral — Men då solen brände hett, såsom en försmak af bålets brand, bådo de sina män om en enda nåd: — ,Vi törsta, sad de. Voren j väl i stånd att neka oss, som äl skat er så ömt, och barnen som är edert ege kött och blod, en läskande vattudryck? Vid den store Baal, den j hafven förolämpat ) skolen icke drickal svarade de ogudaktiga sjä larne, och folket jublade bifallSe — då framqvällde plötsligt ur den torr: marken en klar och ymnig källa midt för qvinnornas och barnens fötter. Bojorna föllo af dc olyckliga och de lutade sig ned för att dricka. Detta underverk skakade i början åskådarnes sinnen, men snart tog det förstockade folkets raseri så mycket häftigare öfverhand, och de började skrika: Bort med dem! fören dem till döden! De grymma männerna och fäderna skreko aldra högljuddast och började nu antända bålet. Hustrurna, med sina barn i famnen och i händerna, voro nu bundna vid pålar. När lågorna började sveda deras fötter och folket dansade