Aftonbladet – 13 februari 1845, sida 2

yCIHaBHllge STOCKHOLM — Det är icke blott nyttigt, utan äfven nödvändigt, att hvarje sak får sin rätta plats och uppskattning i det allmänna omdömet. Vi hafva från mer än ett håll hört, att man ansett Ridderskapet och Adeln hafva begått en olaglig och revolutionär handling genom bifallet till den Hartmansdorffska protesten för Adelns räkning emot de tre öfriga ståndens beslut angående arfsrätten. Denna tanka innefattar likväl efter vår öfvertygelse en förvillelse. Det har nemligen hittills icke ansetts förbjudet för ett riksstånd mer än för den enskilde, att framlägga en opinion, en mening, äfven den orimligaste, och det förvånande uti Adelns majoritets beslut ligger såleåes icke derulti, att det vågar framlägga en protest emot de öfriga riksstånden, utan att denna protest grundar sig på skäl, som icke ett ögonblick äga bestånd inför det allmänna vettets och sanningens domstol: Saken är, i största korthet sammanfattad, den, alt hr von Hartmansdorff påstår att Adelns arfsrätt är af privilegiinatur, fastän den finnes intagen i allmänna lagen. Men nu vet man, att efter det allmänt antagna begreppet kan icke något annat utgöra ett privilegium, d. v. s. en serskild lag, som berättigar till undantag från den vanliga, utan att denna serskilda lag äfven finnes till samt bestämdt och uttryckligen innehåller något om det som skall vara privilegieradt. Här är deremot förhållandet icke allenast, att icke elt ord i Adelns privilegier finnes om arfsrällen, utan äfven att det är bevisadt, att Adeln ärfver alldeles lika som andra stånd enligt den allmänna lagen för landsoch städsrätt, så att Adelns söner och döttrar ärfva fast egendom lika med borgares i städerns; och alt lösören efter ofrälse personer, som bo på landet, ärfvas lika som efter Adelsmän, äfven om dessa lösören finnas i städerna. Afvenså ärfves fast egendom på landet, vare sig efter borgare, bonde, ofrälse, ståndsperson eller adelsman lika, d. v. s. efter landsrätt. Endast Presteståndet gör härifrån ett undantag derföre, att den lika arfsrätten för detta Stånd blifvit positift stadgad i privilegierna. Det märkvärdiga uti Adelns försök ligger således, såsom vi nyss sagt, egentligen i försöket, att kringgå och eludera dessa klara och tydliga stadganden, genom något, som i dagligt tal svårligen kan få namn af annat än advokatur. Det är visserligen alltid något sårande att höra, det man på sådant sätt, för att vinna ett ändåmål, icke frågar efter om medlen, hvarmed vi här mena bevisningen, äro rena och giltiga för det allmänna förnuftet och rättskänslan, och nog är det lätt att inse syftningen med hela demonstrationen; men något öfverträdande af de inom vår ståndsrepresentation häfdvunna bruk ligger dock ej deruti.