Aftonbladet – 13 februari 1845, sida 2

allar hon sjelf förderfvet öfver sig och utmanar sdet till strid på lif och död. Så gick det äfven i skogen. Hvad förfäderna under den högstes skydd planterat och samlat, förslösade arfvingarne under skryt och högmod. Det kunde aldrig bli något slut på öfverflödet, menade de förblindade. Föhrenbachs innevånare voro bland de värsta, emedan de voro bland de rikaste. Staden var stor. Att likna det nuvarande Föhrenbach mot det gamla, skulle ej vara värdt. Skönare än annorstädes frodades der både säd, vin och jordfrukter. Guldoch silfvergrufvorna voro ingenstädes så gifvande som i Föhrenbach. Men i samma mån som de ädla metallerna genom bergshandteringen blefvo ymnigare, förorsakade de lyx och slöseri i staden. För verldens toma fröjder började man småningom förgäta Gud och hans heliga kyrka. Föbrenbacharne hade snart förlorat allt hvad som stämplar sanna kristna, utom de yttre tecknen— och formen allena gör icke till saken; det är allmänt erkändt. Derföre uppstod i en vrå af jorden, hvarifrån man minst väntade den, en straffande makt. — Herrans långmodighet var till ända. Reden alltför länge hade hedningarne med afundsjuka ögon betraktat den rika kristenheten. Derföre öfverdrogo de plötsligt de kristna länderna med oerhörda krigareskaror och efter seger på seger stodo deras härs förposter ända in i hjertat af vårt bergsland. Motstånd gagnade till intet, emedan härskarornas Gud icke längre var med oss. Den hedniska härens förtrupper voro nog talrika, för att kringränna och belägra bergstäderna. På slättlandet var idel mord och mordbrand. Kyrkorna Oskärades, menniskoboningarne uppbrändes, sädesfälten förtrampades. Den som fann tid till räddning flydde in i de ännu väl bevarade städerna, hvilka dock snart blefvo af fienden belägrade. En vild, mordgirig hednisk anförare hade belägrat Föhrenbach och låtit tätt utanför staden