Aftonbladet – 13 februari 1845, sida 1

HV IOLILE OBGlL AP, Ud Gpt lan la, SOHl HIULLC. 4. Klandras det, som stulet är, och säger man sig det köpt hafva, eller vill på annat sätt genom fångesman, eller vittnen, visa sin rätt; då skall det gods i Rätten, eller hos bofast. man, insättas, och fångesmannen eller vitnen framhafvas. Sker det inom den tid, som Domaren förelägger; vare han saklös, som ifrån sig leda gitter, och svare då den, som det ledes till. Kan han ej visa laga fång; gifve ut det, som klandras, och göre sig urtjufva med sjelf sins ed, om Domaren det skäligt pröfvar. Gitter han ej eden gänga; stände tjufsrätt. Hafver han vitne, att han det redligen köpt, ändå att han ej fångesman framskaffa kan; vare saklös. 35. Ingen må sjelfvilligt taga åter det han vidkännes, echvad det är från honom stulet eler han det tappat hafver; utan lite Befailningshafvanden eller Domaren derom till: dock må han det återtaga af den, som är lösker man celler misstänkt att vilja rymma, eller der stulet gods ä färska gerning finnes. 6. Nu hafver man vån å, eller någon kunskap, hvart tjuf eller tjufnad är kommen; begäre då lof af Häradsfogde eller Länsman å landet, eiler af Borgmästare och Råd i staden, att der ransaka, och säge hvad han hafver mist, och hurudant, så ock sina skäl. dertill: såsom, att den misstänkte förr stulit; eller att sådana tjufsaker hos honom sedda äro; -eller att han dem försålt; eller att han håller sig undan och synes taga sak ä bak; eller varit i sällskap med andra, som tjufnaden med skäl tillvitas kan: i dessa och flera sådana fall må ransakan honom ej nekas; utan fare han dit med tvenne Nämndemän eller tvenne edsvurna Stadstjenare, elier ock andra goda män, och förkunne der byamän eller husbonden, att de dit sände äro. Finnes ej det man ransakar efter; bevise då den, som ransakan begärde, eller gånge ed, att han sitt mist hafver, och ej af illvilja ransakning sökt. Ej må man annorlunda ransaka af sjelftagen makt, 7. År ej husbonden sjelf hemma, utan hustrun; gånge ransakan för sig lika fullt. Är han ogift, och låter någon annan. huset förestå; vare lag samma. 18 S. Från hvad i 3 6 stadgadt är undantagas straffbestämmelser för följande fall: 1. efter krigslag, för brott af dem, som till krigsmakten höra. 2. efter särskild lag, för fel, som af dem, hvilka i Konungens eller andra Kongliga personers hof tjena, i sådan tjenst begås. 3. efter särskilda lagar, författningar, instruktioner eller taxor, för fel eller försummelser af embetseiler tjenstemän, i vissa fall, de der i nya lagen ej uttryckligen nämnda äro. 4. efter särskilda författningar, för sådana brott af ungdom vid skolor eller universiteter, som med disciplinära straff beläggas må. r 5. efter särskilda författningar, för åverkan, svedjande eller jagt ä Kronans park, gehäg eller djurgård, eller å annan skog, som under Kronans vård är eller till bergslag hörer. 6. efter särskilda författningar, för brott, som : begås af kronohemmansåboar eller boställsinnehafvare i afseende på bruk af sådana hemman eller boställen, eller som innefatta olofligt bruk af allmänna fiskerier. 19 8 I stället för hvad 4 Kap. Straffbalken af 4734 års lag innehåller, varder följande stadgadt att, om åtal af brott och om häktning, lända till efterrättelse, sedan nya lagen blifvit gällande: 4. Pen som till allmän åklagare förordnad är, skall taia å brott, som under allmänt åtal hörer, ändå att angifYolse derom ej sker. 2. Under allmänt åtal höra alla brott, som ej i lag uttryckligen undantagna finnas. Innefattar en handling flera brott, och hörer någotdera under aHmänt åtal; då äge ock slikt åtal för de öfriga rum, ändå att de eljest derifrån undantagna äro. , 5. Allmän åklagare vare ock pligtig att utföra åtal å brott, som hos honom af målsägande angifves, der brottet ej är sådant, att det endast af måls äganden åtalas må, efter ty i lag stadgadt finnes. 4. Ar ransakning vid Domstol börjad, på sådan angifvelse som i 3 punkten sägs; då må ej ålerkalleise af angifvelsen för åtalets fullföljd i vägen ligga. Har. målsäganden sjelf i sådant mål talan anställt, och nedlägger han den, sedan ransakning börjad är; hafve ock allmän åklagare rätt att, på sitt ansvar, målet fullfölja, om han skäl dertill finner. Ransakningen anses vara börjad, då den tilltalade vid Domstolen svarat, eller bevisning mot honom föredragen är. 5. Den, som misstänkes att hafva begått brott, hvarå dödsstraff eller fängelse öfver sjette grad efter lag följa kan, skall i häkte tagas. 6. Misstänkes någon att hafva begått brott, hvarå fängelse i sjette eller sjunde grad följa kan; den skall ock i häkte tagas. Hafver han embete eller tjenst, eller fast egendom, eller eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras att han afviker, eller att han, genom undanrödjande af bevis eller egendom, sakens tillbörliga utredning hindrar; då må han på fri fot lemnas. 7. Okänd person, eller den, som stadigt hemvist ej hafver, må i häkte tagas, ändå alt brott, hvarföre han misstänkes, endast med böter belagdt är, der han ej ställer borgen för sin person. 8. Ej må någon såsom misstänkt häktas, der ej misstanke på sannolika skäl grundad är. 9. Konungens Befallningshafvande i länet, sä ock Borgmästare och Råd i stad ägen förordna om häkte å viss person, som för brott misstänkt hålles, efter ty i 5, 6 och 7 punkterna sägs; hafve ock Kronofogde eller Länsman å landet och Stadsfiskal i stad makt att, på cget ansvar, sådan person häkta eller häkta lata. j 10. Den, som begått brott och ä bar gerning eler flyende fot träffas, må af en hvar gripas; om orottet är sådant, som i 3 eller 6 punkten sägs, eler om han, ändå att brottet ringare är, efter 7 bunkten häktas kan. En hvar hafve ock rätt att gripa den, som efter Konungens! Befallningshafvandes lysning för: brott häktas börs. 44. Är någon gripen efter ty i 40 punkten sägs; då skall den, som honom gripit, utan dröjsmål besörja, att förhållandet varder undersökt af Konun-: Jens Befallningshafvande, eller af Kronofogde eller Länsman ä landet eller Borgmästare och Råd istad. KN vn KR ÄR VR