Aftonbladet – 11 februari 1845, sida 2

len nordiska vintern, som nu uppnått sin höjd, n ock ett offer till tacksamhet för årets gröda, leraf denna galt blifvit uppfödd. Också synes ;j något djur kunna vara en tjenligare sinnebild f vintern än svinet. Dess stela, ofta isgrå borst rinrar om köldens stelhet och väcker äfven onedelbart ett slags rysning: det trifves bäst i uktighet, i träsk, kärr och göl, dem frosten af maturliga orsaker vanligen först angriper; detlefrer i sitt naturliga tillstånd af ollon — en frukt som egentligen kan kallas vinterfrukt, då den fordrar frost för att blifva mogen och ej skadas af den strängaste köld; det är af en mycket het natur, och uthärdar utan svårighet den starkaste torra köld. Häraf troligtvis orsaken hvarföre salten skulle spela en så vigtig rol vid julfesten, der den således skulle föreställa vintern, och dess offrande åt Frey, som var solguden och som föreställdes ridande på galten Guilinborst, skulle utan tvifvel hafva afseende på solens välde öfver vintern. Besinnar man nu tillika det värde, som våra förfäder satte på svinköttet — ett värde så stort, att de tänkte sig de fallne kämparne i det kommande lifvet dermed bespisas — så får man medge att, med afseende på julfestens dubbla föremål, galten såsom ej mindre en sinnebild a! vintern än ett tackoffer för årets gröda, svårligen på julbordet af något annat djur kunde -ersättas. Vid den andra af våra hedniska förfäders större högtider, Midvintersfesten, som i början af Februari firades, för att af gudarne utverka god årsvext för det kommande året, förekommer ät ven en galt, som offrades åt Frey, och med anledning härutaf har man gjort den gissning, at denna, som kallades Solgalten, ej är någon annar än samma galt (Jola-galten), som vid julhögtider på julbordet inbars, men ej förrän vid midvintersfesten fick förtäras. Det i vissa trakter a Sverige ännu bibehållna bruket att det uppduka de julbordet med all dess herrlighet 1 flera vec kor skall stå orubbadt, och först vid den så kal