Aftonbladet – 8 februari 1845, sida 3

villfarandes strafflöshet elstrar bekymmer och tvekan hos enfaldiga själar, huruvida vår evangeliskt-lutherska lära är sänn; att den stora hopen, som 8er lagefi hvila, då fråga är om kringstrykande andeliga orostiftare, börjar göra den slutsatsen, att det cj heller är så nödvändigt att-lyda lagen i andra afseenden; att den bittraste smärta intager hvarje rättänkande, då man erfar, att omkring Tvåhundrafemtio menniskor, på en usel bedragares befallning, helt och hållet öfvergifva församlingen, förkasta landets retigion, förbanna gudstjenst, kyrkogång och lärare samt förbjuda sina barn att läsa den antagna katekesen, den de kasta på elden. Dessutom förgripa sig de vilseförde på sin cgendom i så måtto, att de afsätta två (2) procent af allt hvad de ega, till den förfallna Christi kyrkas uppbyggande,, såsom det heter, och drifva sysslolöse från socken till socken, från by till by, under den enda sysselsättningen att läsa bibeln eller höra den förvändt förklaras, samt förbanna sina medkristna. Det förefaller socknemäunen, som skulle öfverheten hysa det hoppet, att svärmeriet skall upphöra af sig sjelft, blott man ej vidrörer det. Väl, om så vore! Men socknemännen, som lefva i beröring med fantasterna och närmare känna deras åsigter, våga hysa en alldeles motsatt tanke. -Djerfheten stiger just genom strafflösheten; och de kringstrykande apostlarnas falska försäkran, att vär nådiga öfverhet gillar den beklagansvärda söndringen,insöfver mången i en olycksalig säkerhet. Desse apostar föregifva nemligen, att Hans M. Konungen gifvit dem nädigt företräde samt dervid yttrat sig icke vilja yssna till de berättelser, som kommit från ätskilliga socknar, rörande det religiösa svärmeriet. Om sädant tal verkar jubel hos de bedragne, så åstadkommer det djup indignation hos den sansade, fastän mindre upplysta allmänheten, som vill vara i oqvald besittning af sina fäders lära. Socknemännen, som beklaga att en tid kommit, då deras yttrande i en sådan fråga och på detta sätt är af nödvändigheten påkalladt, anhålla vördsammast, att genom Justitiecanslersembetets försorg tjenliga anstalter snart mätte ogas till söndringens hämmäånde, på det proselytmaceriet, tvedrägten mellan dem, som naturen på det närmaste förenat, och det förderfliga exemplet af onäpst trots mot lagen måtte upphöra. Ut supra In fidem H. Norborg. v. Past. L. Det är nog att förutse, att Justiliekanslersempetet skall finna sig i någon förlägenhet, hvad itgärd som kan vara att vidtaga i anledning af ofvan öfverklagade omständigheter. Månne man cke kan hoppas och taga någorlunda för afgjordt, utt en helsosam reaktion innan kort skall uppstå senom sjelfva svärmeriets öfverdrift, i synnerhet om man toge vara på Erik Jansson såsom vaande en ursinnig menniska. Eljest synes högvördige Presteståndet just här hafva ett fält för tt rådpläga inom det andeliga facket och gifva soda råd till afbjelpande af det beklagansvärda skicket. Så länge deremot Presteståndet låtsar ngenting, synes åklagaremakten icke heller hafva tort skäl att röra sig.