Aftonbladet – 8 februari 1845, sida 2

göra hvad vi kunna, och en strid sådan som denna tillhör oss såsom jägare. Om vi vika, då kan man göra sig besvär att aflösa oss.) Blottställd för fiendens karteschoch handgevärs-eld, marscherade Savolaks jägare fram, liksom fordom Romarne, under en hemsk tystnad, som bebådade hämnd och förstörelse, men utan att lossa ett skott ellar hejdas af den störtskur af kulor, som helsade dem välkomna till en afgörande kamp. Först när de voro Ryssarne så nära, att de sågo hvitögat på dem, gålfvo de en salva längs hela linien, hvarefter de under ett lifligt hurrarop och med fälld bajonett inbröto i fiendens glesnade leder och der tillställde ett bloddop, så förfärligt och grymt, som hade en blodström öfversvämmat marken och färgat den röd, När Adlercreutz såg att genombrytningen var verkställd på venstra flygeln, satte han sig sjelf i tåten för en bataljon Abolänningar under den tappre öfverstelöjtnant Reutererona, i akt och mening att rensa den närliggande skogsdungen fri från de ryska tiraljörer, som der, ut efter skogsbrynet, hade bildat en kedja, understödd af några kossackpatruller. Generalen, som ej betänkte att han var till häst och hans följe till fots, kom nu att erhålla ett farligt försprång, tills han helt oförmodadt såg sig omringad af en svärm kossacker, som, under ett vildt tjut, trängde sig in på honom med sina fällda lansar. Här berodde nu allt på att vara hjelte och kunna begagna ögonblicket. Liksom fattad af en lycklig ingifvelse, ryckte Adlercreutz sin vilda springare tillbaka, klöf med ett väl beräknadt sabelhugg den när) Ordagrannt efter Montgommery.