Aftonbladet – 8 februari 1845, sida 1

det är mig för väl bekant; att ett kärleksfull förtroende sammanhåller oss, och mera behöfvei ingen af oss känna. Men skulle det vara någon ibland er, som har något att anföra, direkte åt mig, -han säge det rent ut, såsom ett barn till sin fader, innan det möjligtvis blir för sent. För sent, ha, ha, ha, det vill säga att leken blir äfventyrlig. Men jag har sannerligen något att säga dig direkte, herr general: att du nu med din vänlighet gjort oss alla något kållriga, och alt vi i dag så förtvifladt skola slåss för dig, att det förbannade ryssföljet skall förpassas fortare till helvetet, än sjelfva fan kan beredas derpå, yttrade den karelske korporalen och vred sina mustascher. o s Och jag, inföll Aboländningen, ,jag ber alt generalen i afton måtte nådigst döma mig till femtio prygel, om vi ej dessförinnan piskat ryssarne ur Alavo.n Och hör du, herr general, för mig gifves det ej någon högre och heligare önskan än att igenom faror få följa min älskade befälhafvare, om jag undantager den önskan att få dö för honom, och i dödsstunden erhålla så mycken tid att jag kan välsigna dig, förklarade Savolaksaren rörd. Tack mina gossar för dessa ord, de göra mig lyckligare än något annat på jorden; och det säger och befaller jag er en och hvar, att skulle någon af er se mig ovärdig denna eder kärlek, han skjute mig genast för pannan, ty förr må jag dö, än glömma min första pligt, den att förtjena er aktning. Men du rekryt derborta, jag ser att du vill säga mig något, är det ej så? General, visserligen har jag något på min tunga, men hon sitter som fastläst i gonunen,