Aftonbladet – 7 februari 1845, sida 2

RE ——— ALL —RAARAERAOE — I — pI fiendernas leder der finns ock rum för Oss. Hur skönt att se på döden, lyst af kanoners bloss; Hvitögat på vår ovän, det vare blott ett mål För kolfven och för kulan samt för det blanka stål. Men den af er som viker, han hör oss mer ej till ; Den som tj fram törs komma, han heldre mä stå still. Rotfästad, lik den klippa, som trygg mot stormen står, Och mot hvars hårda sköte hafsvågen sönderslår. Vid Lintulaks så talte härförarn till oss sist, Och se på tapperheten vi ledo ingen brist; Men alla hjelten följde, som var det till en dans, Som vore allas lycka och allas hjertan hans. Du måste se på honom, då störst han är som mest, När har i striden spränger fram på sin svarta häst, Och störtar sig mot spetsen af nedfälld bajonett, Då kan man ge sig djefvuln att ryssen står sig slätt. I ögat glänser vreden, och på hans mun bor hot, Hyad honom vägar trotsa, skall krypa till hans fot, Ty förr han ger sig icke. Så fiende fall ned — Det sämre är att slagtas, än tigga sig till fred, Och när till slut den bjelte fört ut sitt mandomsvärf, Han blir ej karg och uppblåst, men ger oss hvar sin skärf, Och till de sina tapppre då vänligt säger han: Ni gossar vunnit segern, jag blott har fört er an. Ett sådant språk är värdigt en äkta riddersman, Och Adlercreutz den store och ädle heter han; Och vill du mera veta? Så följ oss blott i dag, Förrn solen sjunker, gossar, har hjelten vunanit slag. Här tystnade sångaren, synbarligen belåten med sin karaktersmålning, och som äfvun tycktes göra ett behagligt intryck på hans publik: Abolindningen gick fram till Klockarpelle, rystade hans hand och försäkrade under en kraftig svordom: att slagdängan förtjenade att utkomma på Aryc