Aftonbladet – 7 februari 1845, sida 1

CARL JOHAN ADLERCREUTZ. SKIZZ AF ALBANO. , (Forts. fr. Onsdagsbl.) Kring de kolnade bränderna uti en nära nedbrunnen stockeld hade en hop Karelske och Savolax jägare utsträckt sig uti det ångande gräset och förtroligt kastat sig i sömnens armar. Men allt som solen brände hetare på deras bruna, väderbitna och sönderhuggna kinder, vaknade den ena efter den andra, helsande hvarandra ett fryntligt god morgon. Och nu började detta oförblommerade tal, som ensamt tycks tillhöra fältlefnaden, och som åtminstone har den egenskap framför både hofoch salongsspråket, att orden der ej hunnit vägas och slipas så mycket — att de förlorat sin vi; gt och sin naturliga glans. Kamrat, se här tag en klunk, så fördrifver du din nyktra spott och kritan på dina jungfrukinder, sade en skäggig, något ålderstigen Karelare, och räckte sin bränvinsfliaska åt en ung rekryt, som med honom hade slumrat på samma hufvudkudde af risqvistar. Heder och tack! yttrade rekryten, söp och återlemnade underlältareny. Hvad djefvuln blänger du på mig så förvånad, pojke; eller skall det kanske betyda hränvinsbröd? Sådant finns Cj i skafferiet, men gör, som jag, tugga på naglarna i stället, ty det lättar humöret, oeh nu skratiade den gamle knekten åt silt i hans tycke högst lyckade infall. Jag är nöjd med hvad jag fått, korporal; men du bör vara det mindre med hvad du erhållit. Hela ditt högra ansigte blöder, och ser ut, som hade det blifvit öfversmetadt med rödfärg.