Aftonbladet – 7 februari 1845, sida 1

pe N5N5NJKM N1?((166tqrn65r1Tt:HTHTHMMHåL HCL Anfäkta din giftiga trut! Men, efter jag bör jade, så må du få behålla sista ordet. Se hä min hand. Gerna, efter det nu skall blifva en räken skapsdag — endast för ryssarne, kamrat,, sad Karelaren kärft, tog sig ånyo en styrkedryck oci stoppade flaskan i patronköket. En räkenskaps-, nej en hedersdag, som vit Ingila, Leppavvita, Jynka, Siikajoki och Revo laks, ty i dag ämnar han sjelf anföra, och d gäller det min sann att gå rakt i elden, och on det der blir för varmt, så vet han nog att al kyla sina gossar i kulregnet, ty jag känner ho nom, jag, försäkrade en Aboländning, under de han påskrufvade den breda bajonetten på sil studsare. : Hvilken han, fältmarskalken? frågade rekryten Fältmarskalken! upprepade Aboländningen storskrattande och fortfor; nej, den krutgubber syns gudskelof aldrig till när det smäller; mer se Adlerereutzen, han kommer då vanligen sät tande, som ett yrväder, svär och STasserar, si att de arma ryssarne tro, att sjelfva hin håle bål ler räfst med dem. Vet ni, vid Perho såg ja: med mina egna ögon hur han högg midt itu e fiendtlig skarpskytt, som hade vågat att lägga a på honom: var inte det dugtigt! Men är de sannt, som man säger: alt hans svärd är smid vid månskifte och på dvergastäd samt derefte härdadt i gallblåsan efter en ormslå, så låter et sådant hugg lätt förklara sig. Bah, trollkonster försmår en sådan man, ocl hvad den der mandaten angår, så kan man vä säga, att det var tappert handladt, men icke bättr än hvad hvar och en af oss hade gjort i en dy