Aftonbladet – 7 februari 1845, sida 1

Jo, jo! häftplåstret har svårt alt hålla ihopa skårorna, när köttet tagit ålderdomsröta, det är hela saken. Men friskt mod, så länge hjertat innu är ungt och friskt och ej allt är dödkött på min fattiga kropp, så får han val hänga ihop, åtminstone så länge tills att en hederlig kula säger stopp,, sade veteranen och torkade den lefrade blodmassan från sitt bistra ansigte, hvarefter han fortfor: Se så rekryt, hvad har du nu för anmärkningar att göra vid mitt utseende, har du sett sjelfva fullmånen med renare kinder än mina? om jag undantager att den högra blifvit något för mycket krutsprängd, och att den venstra råkat ut för ett sabelhugg. Men såidana der bomärken rakt i planeten hedra en soldat, och de göra honom aptitlig hos flickorna. Får så vara, fast jag har inga att åberopa. Men såret har gått upp, och ni måste låta fältskären förbinda er snart, annars —) Kunde gamle Krut förblöda, menar du? Tack för lärdomen. Men ännu har ingen qvacksalfvare eller pulvermästare behöft att lacka ihop mig, inskönt att jag ej bär mindre än tre djupa plassurer, på bröstet, ett lansstyng i armen och den ler skråman i synen, som nu ej låter mig vara fred.n På hvilket krognäste har du fått det der blodvitet, korporal?, frågade försmädligt en Savoaksjägare, med yfviga, långt nedom hakan hänsande mustascher med blykulor i ändarna, idet van gäspande reste sig upp. Jag vill minnas att det kalladas Lappo, och var detsamma, der du söp upp kuraget och prang bort dina skosulor,, svarade den tillfråsade bekymmerslöst.