Aftonbladet – 5 februari 1845, sida 1

åt Döbeln att framrycka till Lappfjärd och Nummijärvi, och åt Adlercreutz, den tappraste bland de tappre, att kasta sig på Alavo, och derifrån förjaga den öfverlägsna fienden, under öfverstarne Eriksson och Sabanieff, samt utgörande omkring 4000 man. Carl Johan Adlercreutz, krigshärens dåvarande yppersta prydnad och det mest lysande uppslag af den svenska jernviljan, modet och rättframheten, stod, vid denna tidpunkt, uti sin lefnads eftersommar, der förtienstens skönaste frukter redan hade mognat till skörd. Ehuru född i Finland, hade han dock i Sverige erhållit sin rik(ning och bestämmelse. Liksom så mången annan utmärkt man, skulle han vid mer än ett tillfälle missförstås och underkännas; och som han föraktade intrigernas hjelpmedel till framkomst, skulle han naturligtvis blifva en skoti-tafla för dem — och helst när ett längre afstånd åtskiljde honom och hans fiender. Det var med honom, som med lejonet, han hade i sin blick af eld något af denna varnande beslutsamhet, något af denna genomträngande instinkt, som håller det lumpna och dåliga ifrån sig. Ånskönt hans yttre saknade skönhet, låg dock mycken hållning, bestämdhet och kraft uti hans väsen, som aldrig kunde undvika att göra sig bemärkt. I sina rörelser häftig, men concentrerad; uti sitt tal ej vältalig och ändå hänförande, liksom hade hvarje ord och mening varit ett lösryckt stycke ur hans för sanning, frihet och rättvisa lågande själ, förlorade Adlercreutz aldrig det öfvertag, som är öfverlägsenhetens första kännemärke. Om en sådan karakter af stål ej begrep att låla handtera sig af dem, som, sjelfva utan styre, hafva en