Aftonbladet – 5 februari 1845, sida 1

nenderade på Åland, uppgick ryska styrkan till 17,547 man fotfolk och 8000 man rytteri samt 186 fältstycken; den liknade en en stundligt tillvexande lavin, af ödet bestämd att begrafva ett hederligt och tappert folks frihet och egendomlighet, samt att uppväcka dessa rörande toner ur skaldens lyra: 0 Finland, trohets hem! OO borg som Ehrnsvärd byggt! Nyss lik en blodig sköld från statens hjerta ryckt! En thron står upp ur kärr, hvars namn vi knappast vetat, Och kungar böja knän, der våra hjordar betat. Farväl, du Sveas värn, farväl, du hjeltars land! se, bottnens bölja för vår grät intill din strand. Innan denna förödmjukelse skulle träffa Sverge och att, som den inspirerade skallen profetiskt och straffande sjunger: krönta hufvuden skulle falla ner i feg afgudadyrkan för en makt, som den endast borde skänka den bittra men rättvisa känslan af sitt förakt och sin hämnd — var det åtminstone svenska, aldrig svigtande tapperheten nnu några gånger förbehållet: att låta Ryssland erfara den naturliga likstämmighet — som bör vara mellan fria män och slatvar! Efter den stormiga affären vid Lappo, Kling. sporska fördelningens tredje stora hedersdag, hvilade eiler kanske rätlare somnade svenska general en chefen in i ljufliga drömar på — Adlercreutz blodiga lagrar. Döbelns öfverröstande kanonad vid Kauhajoki väckte honom först ur denna föga afundsvärda slummer, och lät honom liksom ana: att den, som ville utföra hjeltens roll af honom fordras något annat, än att vara der första uti reträtten. Och härpå följde befallnins