sköte det blifvit uppammadt, så är det företrädesvis det svenska.. Samma, om jag så må få uttrycka mig, ordning i oordningen, samma omvexlande ytterligheter, som finnas uti den svenska naturen af det högtidliga och triviala, det allvarliga och glädtiga, det kraftiga och veka, det oböjliga och medgörliga, den ständiga striden med sig sjelf och på samma gång begäret att få hvila — samma egenskaper och åtrå förefinnas uti det svenska lynnet. Det är, som såg man der ett förkroppsligadt sammandrag af de mest framstå ende och motstudsiga egenheterna i den yttre naturen; t. ex. de vilda strömfallen, som dånande afbryta de leende dalarnes frid och längta att förlora sig i djupet af en stilla upplösning; de små fjärdarne mellan fjällen, der månskensnatten så gerna sälter sig att hvila på den blåa vattenspegeln, under det mörka moln uppstiga i vester och kasta sina långa, hotande skuggor öfver jorden; de imposanta, evigt gröna skogarne, der vilddjuret ryter hungrigt efter rof, under det talltrasten slår de silfverskära, uthållande tonerna öfver sin glädje åt sommarsolen; blommorna, som ena ögonblicket lockas fram af värmen i naturens andedrägt, och det andra förqväfvas under vinterns hvita täcke — med ett ord: förhoppningar och missräkningar om hvarandra uti ett fredligt förhållande. Jag skulle vilja säga, att det går en poetisk mystifikation genom svenska folklifvet. Begäret efter det vidunderliga och äfventyrliga blottar loss ofta det dunkla, men iderika djupet uti nordIboens hjerta. Storartadt spelar der diktens harpa, -loch ständigt uppenbara sig der dessa fantasiens s! vänliga andar, som endast förstå den stora kon