Aftonbladet – 1 februari 1845, sida 2

Ändtligen gick Julia bort till sin man och hviskade några ord, hvarefter hon återvände till sin mor och fortsatte det ifriga samtalet. Efter en stund började Drängstedt att liksom oli något brydd, och efter litet hosta och flere im hm, började han: Om det, hm hm, inte generar min vördade svärfar, hm hm, så önskade jag ett samtal i ;nrum. Ja så? blef öfverstens svar, och steg upp. Herrarne voro länge ute, och under tiden hade indner, som ej ville blanda sig i de begge frunimrens hemlighetsfulla samtal, ingenting annat Itt göra, än bläddra i en bok, om Hästafvelnp, astän saken ej interesserade honom synnerligen. Han föresatte sig likväl att, kosta hvad som helst, ala vid öfversten samma qväll, just till trots för hindret. Ändtligen kommo herrarne åter ut, och öfversten hade återfått sitt gamla så länge aflagda ättiksura leende; det tycktes, som om det rigtigt utbildat sig, under det enskilda samtalet, fastän jäsningen redan var märkbar förut. vAck, mamma lilla!, yttrade Drängstedt, vi ha en serskild byggning der borta på prestgården; små söta rum med gröna jalusier — för Julia nar sagt, att vår goda. mamma tycker om jaluier — och så ha vi soffa och stolar, betsadt ultihop.) pBetsadt! upprepade öfverstinnan, och kastade en blick på öfversten, som bibehöll sin min, orörlig som en bild; åh ja, tack, Drängstedt, jag ir nu så van vid landet, så att jag ingenting har leremot. Och svärfar, återtog Drängstedt, får två vackra rum. och en. liten. blomsterrabatt utanför. — Julia sade, att svärfar itycker om blommor., Ja, det gör jag) var öfverstens svar. ij pJa, det skall bli roligt, hä hä bä! Lille Juliaius går ner och helsar på morfar och mormor —