Aftonbladet – 1 februari 1845, sida 2

hä hä hä — det är en snäll gosse; Julianus läser nästan hela Liber Memorialis? utantill. Ja så sade öfversten. Ja, verkligen; det är ett mycket qvickt barn, hä hä hä, bara sju år, och bara jag säger: Julianus! hvad heter ett bord?, — Mensar, säger gossen; pJulianus! hvad: heter en markatta? — Simia, och så vidare — hä hä hä, han blir en qvick gosse; men ilsken är han som en katt, och tjurhufvig sen — hä hä — han har mitt lynne.p. Ja så — Fast lilla Julia har också sin lilla peppar, hä hä; eller hur, min käring?) Ja visst, lille gode Drängstedt; men det har du väl inte haft ondt af? sade frun; du skall inte låta så illa, lille Drängstedt. Pastorskan gjorde en småleende snörpning På munnen, och hotade sin långa Adonis med fingret. Ja så, hä hä hä, du hotar mig; åh inte: talar jag om, att vi lefva som hund och katt, bä hä, hä hä Lindner tyckte ej synnerligen om detta sätt att smeka, ett sätt som bevisar, att de hegge äkta makarne ej fråga synnerligen efter hvarandra och blott slå sig på så kalladt barnsligt joller, då de äro ute. Det är mycket vanligt, att tråkigt folk raljera på Drängstedtska maneret. Lindner satt länge och väl och kunde ej begripa hvarifrån vännen Drängstedts höflighet och vördnad mot svärföräldrarne Kommit så plötsligen; han funderade kors och tvärs och slutade, huru otroligt han än sjelf fann det, med: det finnes dock mycket godt hos menniskorna. Ändtligen beslöt han att, oaktadt öfverstens ättiksura min, förtro honom sitt ärende, och nu var det hans tur att begära ett enskildt samtal. Hä, hä, häv, sade Drängstedt, bror också I Pass på, svärfar, att det är Samma sak; behöfs inga hemligheter för OSSi . s Öfversten stannade, liksom stelnad, midt på golfvet i sitt rum och vände sig om: jag vet