Aftonbladet – 31 januari 1845, sida 2

sade derföre ingen, som Drängstedt skulle gjort, ill helfvetet; utan blott skildrade den olycklige drinkarens fel, hans lefnad och död — och dömde eke. I början mölte han motstånd, många funno sig sårade al att pastorn icke beskedligt förteg tt far supit ibjel sig eller lefvat utan tro och itan dygd; men dessa klagomål blefvo snart tysta, då man aldrig fann att Lindner giek en hårsnån öfver sanningens gräns, och talade utan all bitterhet. Der fanns i socknen en gammal redlig gubbe, som varit enfaldig nog att lemna all sin lilla egendom åt sin dotter och måg och endast förbehållit sig ett undantag. Följden blef den, som ej är sällsynt, att de unge vanvårdade den gamle och läto honom dö i elände. Mågen begärde af Lindner en vacker personalia, och om söndagen höll presten en sådan, der han målade den gamies sista ögonblick, den nöd som rådde omkring hans läger, och gaf församlingen en varning för otacksamma barn. Mågen och dottern till den gamle måste böja sig ned i bänken för att ej genomborras af församlingens blickar, det var en sträng redogörelse; men den verkade ej ånger hos de otacksamme, utan endast vrede, och mågen, en rik bonde, gick strax efter till Lindner, för att hots honom med anklagelse. Kära Lars), sade Lindner medömksamt leende, det jag talat var sanning, och är bevisligtNi har sjelf barn: om de så bemöta er på er ålderdom, som ni bemötte er beskedlige svärfar, så får ni samma personalia som han — Jag är ej prest för att ljuga, utan för att tala sanning. Denna personalia hade till följd, att de unge litet hvar började bemöta de gamle med aktning och välvilja; ty en hvar fruktade att få sitta inför församl ngen som Lars i Rorskullen och få en krossande sanning på sitt hufvud. i (Forts. följer.)