Aftonbladet – 31 januari 1845, sida 2

dansen i en klaterna magica, ovilkorligt fordrar mörker för att bli synlig. Det som mest bekymrade Lindner var dryckenskapen; men dels hans lugna, klara bevis ningssätt, hans kärleksfulla rättelser och hans förmåga att gifva skarp, men likväl ej falsk kontur åt sina målningar, dels hans öppna, om man så vill skoningslösa, sannfärdighet gjorde folket förs uppmärksamt och sedan längtande efter något bät tre. I allmänhet är teckningen af ett sam bällsondt nyttig, då den blott ger skarp belys ning och skarp skugga, så att hvarje kontur stå klar och bestämd utpreglad för reflexionen, hvar emot man förlorar om man gör föremålet större än det är, och således väl gör bilden stor, mer i samma mån obestämd, eller om man låter fol; ket se den genom den prisma snillet så ofta vil nyttja, så att hvarje kontur prålar i regnbågsfär ger. Man har, då man strider för en sann id förlorat bataljen 1 segrens ögonblick, om fiender kan säga: det är öfverdrilvet; sanningen får di fly i sällskap med öfverdriften, liksom ofta pul tronerna nedtrampa de tappre, som utan den skulle ensamme vunnit segren. Personalier äro vanligen blott en inkomst fö presten, och vanligen får man derföre höra er mer eller mindre blomsterströdd lefnadsbeskrif ning öfver de afdöde, som skola nedmyllas; mer det finnes dock prester, som använda dem til något nyttigare än en grann osanning. Lindne var en af dem; som begagnade personalian såson en väckelse för de lefvande och uttalade san ningen om den aflidne, utan att fästa afseende på hans slägtförbindelse eller hans rikedom Denna sanningens dom öfver död man har nå got fruktansvärdare än alla förbannelser mot d lefvande; man ser då i presten en Guds tolk som utan menniskofruktan uttalar sin tanke men som ej fäller domen, hvilken endast kan af kunnas af Gud, som ser allt. Lindner förpas