Aftonbladet – 31 januari 1845, sida 2

verstinnan. var just en sådan förbildad mnatar. Blott långsamt, sedan hon af fattigdomen blifvit fastbunden vid bezoendet, kunde hon lämpa sig efter spalieren; ännu sköt en och annan motsträfvig qvist ut, men han intvingades småningom, ifven han, och slutligen var det bloit någongång, som hoppet sköt ett vattenskott, hvilket snart dog. Hon ombildades inom ett paz år till ex stilla busfra, som fann sig allt mera nöjd med sin ställning, sitt hus, och sin gubbe, som var sig lik, endast lugnare och gladare än förut. Det satiriska leendet, som så ofta förut krusat öfverstenas mun, sågs nu myeket sällan, och äfven han hade blifvit en annan menniska. Begge hade vunnit på sin kurs i lifvets skola: den svåra lexan, att vara sjelfförnöjd, hade hon lärt sig — och han hade med euklidisk klarhet bevisat, att man kan vara nöjd med litet — han var således lycklig som en gosse, hvilken väl hunnit bevisa sin propesition och får lemna taflan, framför hvilken han svettats, sedan han sagt sitt: hvilket var det som skulle bevisas. Man lär sig sällon något af sig sjelf, och bi var det Hedda, som Jledt de begge gamle och mer än en gång lagt deras händer tillsamman till försoning; hon var den försoningens ande, som sammanjemkade de olika maturerna. Prosten hade åter blifvit frisk och återtog pastoralvården, men ville det oaktadt ej mista sin Lindner, hvilken således nedsjönk till pastorsadjunkt, som han förut varit. Lindner fortfor i Thorberga på samma sätt som han gjort i Träleboda, men hade här en myeket bältre verkningskrets, emedan han ej hade några fanatiske i närgränsande församling; ty en sådan, och den hop han samlar omkring sig afså kallade väckta, upprycka eller nedtrampa så mycket af ljusets säde de kunna nå, emedan denna sekts heliggörelse bäst går för sig i mörkret och, liksom bild