Aftonbladet – 29 januari 1845, sida 3

er, vi hafva djupt sårat edra känslor; men ja satte mig ej deremot, ni hade aldrig blifvit lyck lig med Julia. Det var en smärtsam, men nöd vändig operation. Nå, min hustru, är vår räk ning ej ännu uppgjord ? Ölverstinnan uppreste sig åter och kastade er glad blick på dem som omgåfvo henne. pJa, sad hon, du har med våld afrifvit den sista lapj som ännu hängde qvar af min fåfänga — tacl Adolf — jag har blifvit hårdt straffad; men mn — nu känner jag att en annan ande vaknat ho mig — och du, Adolf, har känt mig länge så Du har i många år insett mina dårskaper oc! mina eländiga åsigter af lifvets lycka — och lik väl, Adolf, vill du älska mig, vill du samman knyta bandet oss emellan, då olyckan tycke hafva alldeles slitit sönder dess sista tråd, m vill du först begynna der:-jag ville sluta — oc! du, vill det?) Ja min vän, det vill jag — och du skall s att det går rätt bra för sig,, sade öfversten. Tack Adolf! Vi skola dela nöd och brist med hvarandran, sade öfverstinnan; det återstår ej annat för 0ss.n Nå, det är ju rätt bra det, kära hustruv, yttrade öfversten, vi skola vara nöjda med Guds vilja, sedan rmenniskorna öfvergifvit oss. Ja min hustru, det är icke svårt att vara fattig, blott wi ej längre äro främmande för hvarandra. Försök endast en gång att älska ditt hem, och du skall få se huru litet du behöfver för din lycka; enhvar af oss har fått sin lilla bit af sällhet, det är lifvets sockerbit, som, smält i hvardagskoppen, gör theet sött, men kastad i sjelfva kitteln försvinner utan verkan.