Aftonbladet – 28 januari 1845, sida 3

spanska området försvaras genom väldiga batterier, kommo vi ned till Medelhafsstranden och widare till en by, bebodd af fiskare, som allesamman äro ditkomna ifrån Genua, och tala et eget. språk, som jag slår vad om, att sjelfva kardinal Mezzofanti icke skulle kunnat förstå. Sedan vi rört ihop vårt eget lilla språkförråd och gjort det så genuesiskt-spanskt, som möjligt, helade vi fram med en begäran att få en båt och en man som ville ro oss omkring stranden, från den åt söder sig sträckande klippan. En solbränd fiskare förstod oss — af instinkt att förtjena penningar, och snart gungade vi på det lugna hafvet, hvilket för tillfället hade antagit sin allra vackraste drägt. Sedan vi passerat några enstaka hällar, som skiljt sig från moderklippan och tumlat ner i hafvet, öfver hvars vågor de ännu höjde sina skrofliga hjessor, framkommo vi till den södra klippans vägg, som på flera ställen lodrätt stupade ner i halvet, och stundom hängde ut öfver djupet med djerfva hvalf, hvaraf de mest fantastiska grottor bild:des. Om vår vandring i dessa grottor och våra samlingar af droppstenar, som der på ilera ställen under tidens längd bildat sig, tinner jag icke här berätta. Jag spar det tills vi träffas. — Den 20:de December. Det har varit ett långt uppesåll i min brefskrifnång, af den orsak, att jag trodde vi skulle få afgjordt om vår resa härifrån. Vi äro på alla fartygen sysselsatta med förbedelsen till vårt julkalas, som kommer att hållas på fregatten Josephine, Annandagen. Hvarjehanda förslag till muntra aftonunderhållningar, äro å bane; flere tablåer komma atl uppföras, och jag bar skrifvit en liten komedi: Eneas Carthago, som är under inöfning. Personerna äro: Venus, Cupido, Merkurius, Dido och Eneas. Helsotillståndet på vår korvett har under sista tiden varit mycket godt. Men tidenskyndar; bud går till staden; jag måste sända af brefvet. Lefven väl etc.