Aftonbladet – 28 januari 1845, sida 3

af: himmelsk azur börjat blinka fram emellar molnbergen. Nu, när jag skrifver detta, stråla solen från en klar himmel, och luften är åte ljum och mild, som på en nordisk sommardag Den skyhöga Gibraltar-klippan behåller ännu pi sin hjessa en hatt af moln — såsom den alltic brukar, då östan blåser, då det blåser levant, som sjömannen säger. Men derute, emot sundet och Afrika — hvilken herrlig tafla!... Seglare som legat och väntat på vind i sina kringspridds hamnar, sväfva nu fram i tjogtal mellan de tvenne verldsdelarna, blänkande i sin hvita skrud, och så höga, så stolta, som om ingen storm skulle kunna böja deras toppar, och ingen klippa våga sätta sina falska, lurande huggtänder i deras gungande bogar. Maukrillerna, med sina kopparfärgade ryggar, svärma i otaliga skaror omkring vårt fartyg och täfla med de lekande vågorna att krusa den grönblåa spegelytan af Gibraltars golf. Jag sitter, i sådana stunder, ofta på däcket i stumt betraktande af denna sydländska vintertafla, hvars make jag aldrig förr skådat. Jag sitter då äfven och tänker på eder, och skickar helsningar med böljorna, med vindarna och med de ilande skyar. En aftonrodnad, sådan jag aldrig iSverige sett, så rik, så genomskinligt etherisk var den, — såg jag härom qvälln då jag promenerade i Alamedan och jag sände er en helsning med dess vackraste skyar; — kom den helsningen fram? Som det är ovisst, vill jag repetera hvad jag, ibland annat, bad dem säga. Att det trefliga bref, som jag fick från er i många afseenden gjorde mig glad och att jag mycket längtar efter ett nytt. Berätta då många nyheter. Ni vet hvad som intresserar mig: mina vänners befinnande; förhållandet vid teatern och inom litteraturen, m. m. Ja, j veten väl hvad som mest roar mig i sådan väg. Men gör som jag: skrif korta meningar, som ej taga upp papperet mer än som behöfs. — Jag fruktar mycket att ni ha svårt att läsa mina bref; ty jag