Aftonbladet – 28 januari 1845, sida 2

saste vexter, som hemta sin näring ur denna bördiga jordmån, skulle jag, medan naturen sjelfmant gåfve mig skatt och mitt lifsuppehälle, till tidsfördrif omgifva mig med känslans skönaste alster och skrifva en dikt om lifvet i paradiset. Men, ty värr! det kunde hända att jag ändock misstoge mig i mitt hopp om lycksalighet; ty detta paradis skulle oupphörligt vara utsatt för förstörelse af de vilda röfvareskaror, som uppfylla hela denna trakt af Europa. Olyckliga Spanien! När skall den timma slå, då div kamp är slutad och du återfallit till civilisationen och menskligheten? — Och hvar må jag söka svaret på denna fråga: hos dilt eget folk? Jag tviflar nästan derpå! Hos Europa? Möjligtvis: — men jag mi ste nästan äfven tvifla på detta. Ty hvad bar Europa gjort till tjenst för de olyckliga folk som rest sig upp att bekämpa -ina demoner och börja ett nytt blad i sin historia? Jag har dag ligen gått och läst i spaniorernas ansigten för at finna ett svar på min första fråga; men det dväljes för mycket volkanisk eld under deras mörk: hy, och det spelar för mycken oro uti deras star ka drag, att jag någonsin kan tänka mig denn: af råhet, fåfänga, split och andligt mörker sön: derslitna nation återkommen till sans och nedläggande sina dolkar vid fridens altare. Om de icke vore kanhända för mycket vågadt, skullc jag äfven hit sträcka ut den sats, jag en gång förr yttrat: att sjelfva naturen förnämligast danar menniskorna till det de äro. I samma and: jag då talade om furor och bokar, skulle jag m vilja yttra mig om — volkaner och siroccovin dar. Naturen är mångenstädes i södern för myc ket rik för att innebyggarne der skola kunna var: lyckliga. Detta må kallas en paradox, men ja; tror på den, till dess man öfverbevisar mig, at de barn blifva bäst uppfostrade, som förklema och aldrig få lära sig att strida emot armodet eller motgångarnas vintriga stormar. Dock, iek må striden vara hårdare, än att segren kan vin