Aftonbladet – 28 januari 1845, sida 1

2 VV VV o om 0uymÖ 0Y0ÄrFC: att föra den nyfikne resande upp tillsina romantiska berg, der han får bo och så mycket han vill njuta af naturen, medan hans landsmän och vänner samla ihop penningar att lösa ut honom med sedan han på ett eller annat Vis, genom herrar banditers försorg, fått skriftligen meddela sig med sina bekanta, — likväl utan att upptäcka sin vistelseort. Det har verkligen mer än en gång händt både Engelsmän och Spaniorer, att: de sålunda blifvit bortröfvade och plundrade helt nära Gibraltars område; och det händer när och hvar som helst i hela Spanien — om man icke är nog stark att försvara sig. Underrättade om detat förhållande, beslöto vi att följas åt så många som möjligt, och vi företogo resan till ett antal af sex personer, hvar och cen försedd med en stickert vid sidan eller andra försvårsvapen. Ifrån Gibraltar åkte vi i kalesch till San Roque, en liten spansk stad, men :der satte vi oss på borickor och fortsatte vägen, hvilken nu fördjupade sig in i landet och var ofarbar med åkdon. Någon löjligare ridt har jag. aldrig i-min dar varit med om, och jag tror knappt att en dylik blifvit företagen, sedan Don Quixotes tid. Okunnige i landets språk, blefvo vi lika väl förstådda af de små rugsiga borickorna, som af våra ciceroner, och det var ingenting vidare att göra, än välta sig upp på den lilla knubbiga fyrfotade besten, och låta det bära af hvarthelst det dunkla ödet och våra tvenne, solbrända vägvisare behagade föra oss. 1 början gick det bra, så länge stadsgatorna räckte. Åsynen af våra många åskådare tycktes lifva bovickornas hederskänsla, och de höllo åtminstone rätta vägen; men staden blef snart slut, och sen — gunåda våra ögon för alla aloehäckar och törn.