Aftonbladet – 27 januari 1845, sida 2

yen måste skuldsälta sig. Det återstår nu att afBÖTa, hvilket som för landet är minst skadligt. Långt ifrån att gilla den skuldsättning af staten, som sker med beräkning att genom framtida inkomster verkställa liqviden, tvekar jag icke att försvara den, som eger rum på grund af egna tillgångar, och som på samma gång medför en fördel för landet; och om det medgifves, att en bespari ng i landefs utgifter är en fördel för detsamma, så kan det icke heller nekas, att försälj ingen eller belåningen af riksgäldskontorets obligationer kan vara af en sådan beskaffenhet. Det kan nemligen icke förbises, att den ränta och de provisioner, m. m., som åtfölja enskilde personers lån eller förskotter från utrikes ort, vida måste öfverstiga de omkostnader, som äro förenade med ett statslån, på sådane hypotheker, som dem banken kan få att erbjuda, och det är derföre min tanke, att en verklig fördel, om den sista resursen måste tillgripas, på detta sätt kan tillskyndas landet. Jag har nu icke talat om den större hastighet, hvarmed banken, genom obligationernas användande, skulle kunna mota alla hotande faror för realisationens bestånd. Af hvad jag anfört synes, att jag haft för afsigt: 1:0 Att soffra banken från alla till en verklig hank icke hörande befattningar. 20 Alt bereda garantier för myntvärdets upprätthällande. 30 Att få den grundsats uttalad, att statens försträckning i låneväg af medel till andra än produktiva ändamål, småningom bör upphöra; och 4:0 att förekomma hvarje våldsam brytning, som af allt för hastiga åtgärder kan uppstå. Att dessa ändamål genom Banko-Utskottets nu. framlagda förslag vunnits, vågar jag icke hoppas; men lika litet som jag tillegnar mig de förtjenster, som detta förslag innehåller, lika litet ikläder jag mig ansvaret för de brister, som deri finnas. Det ir för en person med min ringa erfarenhet ingen lätt sak, att omskapa så invecklade förhållanden, som nuvarande vår banks, men jag litar på, att från Borgareständet få höra omdömen, så upplysta och framför allt så fördomsfria, att de kunna tjena till vägledning vid ärendets nya behandling efter den återremiss, som jag förutser. Ståndet har nu beslutat, att först afgöra frågan om en del af lånerörelsens öfverflyttning till riksgäldskontoret, och jag får derföre till en början yrka, att denna öfverflyttning måtte utsträckas äfven till fastighets-lånerörelsen, samt att ståndet till rund för detta beslut måtte lägga den önskan, att äl den allmänna diskontrörelsen, som fastighetslånerörelsen, genom tid efter annan skeende indragningar af fonderna för dessa lånegrenar, småningom må komma att upphöra. Hr Lindström från Götheborg: Det öde, som inom de respektive Riksstånden väntar BankoUtskottets afgifna betänkande, rörande en i vissa delar förändrad låncerörelse m: m., torde för de fleste, äfven inom Utskottet, icke vara oförutsedt. De många reservationer, som ätfölja Utskottets förslag, gifva det tydligaste bevis på svårigheten för Utskottet att kunna sammanjemka de stridiga åsigterna i ämnet till ett helt, äfven med billiga anspråk på fullkomlighet ordnadt förslag. Med högtärade Ständets begifvande stadd på en resa vid den tid, då reservationerne afgäfvos, var jag icke i tillfälle att då utsäga min mening, och anser mig derföre skyldig att nu redovisa för mina åsigter. Att Utskottet i första rummet egnat uppmärksamhet åt lånerörelsen, för att icke allenast bibehål!a. utan äfven öka tillgångarne på lån, samt, uti det andra söka att, så godt som möjligt, lugna dem, som: :cke utan skäl frukta för Bankens förmåga i en framtid att uppfylla sina förbindelser, synes sjelfva rubriken i Utskottets betänkande tillkännagifva. Jag har i detta fall varit och är af olika äsigter samt anser att Bankens säkerhet och realisationens upprätthållande borde, utan afseende på alla andra intressen, intaga första rummet. Jag crinras genom ropet på pengar och allt mera pengar om den vattusigtige. som törstar ju mer han dricker; och jag tror att den öfverklagade bristen på penningar har sin grund uti brist på förtroende, brist på ändamålsenliga kreditlagar, brist på säkerhet att erbjuda, för högt uppdrifna cegendomsvärden samt, hvad som ännu värre är, brist på förmåga att inrätta sin hushållning efter tillgångarne; härtill kan slutligen läggas de cnorma skattebidragen, som taga icke mindre än 12 millioner af landets rörelsekapital i anspråk. För Bankens konsoliderande genom: deposit-bank, har jag ansctt att all lånerörelse borde från densamma skiljas och till annat verk öfverflyttas, detta må nu heta Riksgälds-kontor eller något annat, och att detta verk skulle lemna Banken full valuta för de öfverflyttade lånen uti obligationer, till en del ouppsägbara från Bankens sida, löpande med ränta samt af Konungen och Rikets Ständer garanterade, för att af Banken användas i händelse af en stärkare påkänning på den metalliska valutan. Behållningen af räntan åter skulle årligen öfverlemnas till Riksgäldskontoret att användas dels till amortering af Bankens fordran i händelse lånerörelsen öfverflyttås till Riksgälds-kontoret, dels till understöd för produktiva företag efter Rikets Ständers beslut. Man har trott sig finna, att en sådan operation vore en början till. en statsskuldsättning. Vore sädant förhå!landet, skulle jag på det ifrigaste motsätta mig densamma och anse för en olycka att någonsin