Aftonbladet – 25 januari 1845, sida 2

nan tycktes gilla min lilla gåfva, och hon är eb: jest sträng nog i sina grundsatser.n Jan, sade flickan nästan gråtande, det är just olyckan det. Kära magister, låt mig vara upprigtig: jag är väl inte rigtigt förlofvad, och Gud vet om det blir af; men säg ej ett ord till moster om mig. Ni kan vara säker, att jag ej skall förråda er hemlighet. Åh ja, det vore inte så farligt; men om mas sistern sade ett enda ord till moster, om att masistern — — Nåhb, säg rent ut, sade Lindner, tala öppet med mig, ni kan lita på min tacksamhet. Jaså, i Guds namn! Moster tror att magitsern vill fria till mig och talar om, att magistern skurit milt namn i den stora alen ner wvid åns hon har sjelf sett det! för si jag heter Anna Charlotta, fastän jag kallas blott Lotta eller hemma Anna Lotta.n Goda barns, sade Lindner med ett mildt smålöje, jag menade inte er, utan min gamle far, Anders Lind, den gamle korporalen, som älskade mig och vårdade mig då jag var liten, liksom ni då jag var sjuk. Det der är blott inbillning af er., Nej, det är det inte, ty moster säger till mig, att om Lindner friar, så blir här bröllop. Men, käre magister, fria inte till mig, jag är förlofvad redan.v Kära Lottar, yttrade Lindner, ni tvingar mig att skratta. Hvem i Guds namn har ämnat fria till er — men vänner kunna vi ju vara, inte så, vänner ? Af allt milt hjerta, sade flickan, men skratta inte, bad hon, jag är bara barnet och moster har så länge pratat för mig, att jag rigtigt började bli rädd; ty nej hade ag icke vågat att säsa för moster. Gud välsigne er, gode, lille masister! Gif blott moster ingen orsak till tankar. Flickan försvann och Lindner småskrattade. Jag är ett lyckans barn: en gång har jag fått min förlofningsring tillbaka, en annan gång får ag korgen innan jag friat; man må tänka om saken hvad som helst — men tur är det.