Aftonbladet – 25 januari 1845, sida 2

mig-ejer — kan man sel Rosor och förgät mig-eJ — det betyder något, Lotta lilla! — Nå got sådant gjorde han inte en gång åt sin fästmö fastän, det var sannt, den dockan kan hvarker väfva eller spinna, utan bara kläda sig. Nåb Lotta ? Lotta rodnade som ett altarkläde af purpur. Jo, det är rätt vackert. Nåb, jag gratulerar,, sade prostinnan och gick ner — och fastän patiencen den qvällen låg : svart, småsjöng gumman och sade: det betyder intet.4 Påföljande förmiddag hi ride findner lätta steg utsnför sin dörr; den öppuases och Lotta kon försigtiet in. Välkommen, goda Lotta! sade presten och steg upp. Det var beskedligt af er, alt ni ser om mig sedan jag är frisk.n Lotta var allvarsam och liksom darrande. Ja, jag bar ett ärende till magistern, sade bon förlägen; men söta, goda magister, bli icke ond på mig och skratta inte åt mig. Nej, bästa Lotta, det kan ni vara säker tala, goda Lotta, är det något jag kan, så säg Ja, goda magister. Vill magistern lofva mig att aldrig se mig något? . Hur då, Lotta, jag har ingenting att ge er, som är värdt något; men ett och annat litet minne af en vän bör ni taga emot, och det nekade ni inte, om ni visste huru gerna jag ger er det Men ändå, goda magister, cil mig ingenting, för se — — —)p Nå, hvad då, Lotta lilla ? Jo, för se, man kunde taga sis tankar. Hvad för tankar? Jo; men blif inte ond, goda maczister,, sade Lotta med stigande ångest, ja, jag vill tala om allt — jag är redan förlofvad. Jasån, smålog Lindner. Nå, Lottas föstman är väl inte emot att jag ger er enf välskyttel; ag inser intet ondt deri.n Nej, visst inte han, men — — . Ja, ingen annan heller, Lotta lilla. Prostin