Aftonbladet – 24 januari 1845, sida 3

sikens historia skall komma att omtala. Man berättar, att en berönid Kompositör sagt: Hon är den defvande -vordna musiken, hon är musik från hufvudet till fotåbjellet.; När jag nu hört benines Norma, denna hundra gånger sjungna och omsjungna Norma — och när det förekommer. mig som om jag aldrig förut hört många ställen deri, emedan det var henne förbehållet att. träffa dem, kan jag bekräfta att musiken har i Jenny Lind blifvit uppenbarelse. Jag tillstår, att jag efter denna soire väl tvangs till ett medlidsamt löje, då jag hörde dem, som icke kände henne, ofta upprepa den förmodan, att hon skulle misslyckas vid sitt uppträdande på scenen ; men att jag likväl icke kunde göra mig någon föreställning om denna anspråkslösa flicka på teatertiljorna — ja, att jag med ett slags ängslan väntade hennes debut. Men äfven här blef jag öfverraskad. Jenny visade sig såsom en förträflig skådespelerska, hvilken lika mäktigt fängslar genom sin aktion, som genom sin sång. Hennes rörelser äro ädla, enkla, rent plastiska, hennes mimik talande; i den djupaste smärta, i vrede, ja, till och med i uttrycket af förtviflan, förblifver hon skön och ädel, och total-intrycket är fullständigt. Der finnes intet af maner, eller effektsökeri, intet falskt eller osäkert. Konstnärinnan är genomträngd af sin uppgift; hon spelar och sjunger icke för publiken, hon synes lefva blott förESeverus, för Adalgisa, för sina barn. Man känner det djupt att handlingen utgår rent och originellt från: henne sjelf; det är ingenting, som hon sett förut, ingenting instuderadt: det är ingifvelse, hennes egen skapelse, snillets äkta prägel. Hennes Norma är ingen furie, ingen qvinna, för hvilken vi rysa tillbaka, ingen dämon, som spelar advokat för den ovärdige Severus; hennes Norma är en olycklig, jungfrulig ännu efter sitt fall, qvinna äfven i sin trängtan : efter hämnd; denna Norma aftvingar oss aktning till och med för den fallna och skakar vårt medlidande ända till tärar. Så är, i hennes mun, stället i duetten med Severus: Jag kan glömma, att jag moder är!, ingen hotelse, utan ett utrop af en så hjertslitande klagan, att det måste genljuda i hvarje själ. — Här är icke stället att skärskåda hvartenda parti i hennes storartade roll, jag har blott att yttra mig öfver det intryck, den gjorde, och öfver det egendomliga i hennes underbara röst. Jenny Lind eger icke denna mäktiga, starka stämma, som en Milder eller Schechner-Wagen; men tonen är af en metall, ett välljud, en friskhet och ungdomlighet, som jag aldrig tillförene hört; hennes stämma är stark nog, att tränga ända in i det aflägsnaste hörn af vårt stora operahus, och att utan ringaste ansträngning räcka till, äfven i den högsta affekt; det är en stämma, som aldrig upphör att vederqvicka, som blir sig lik i renhet och välljud från den första noten i en opera till den sista; der röjes aldrig någon trötthet, aldrig det ringaste sväfvande; det är en intonation, så ren, som blott en konstnärlig fulländning uppnår. Hennes stämma är böjlig, ända till den minsta not, elastisk i tonens utvällning och fullkomligt i sångerskans våld. Hennes piano, hennes koloratur, hennes perlartade driller, hennes adagio — allt är utan like. Det fulla mästerskap, hvari Jenny Lind uppträder, har något så anspråkslöst; att åhöraren aldrig tänker på de osägliga mödor, hyarmed ett sådant rykte förvärfvas; föredrågets lugna säkerhet meddelar sig ät åtskådaren; man känner att här icke finnes något foörceradt och att ingenting kan misslyckas. — Allt hvad vi höra och se, är så litet theatraliskt, det är så djupt kändt och med så lifslefvande sanning återgilvet, att det kommer en att glömma skådebanan. Vi befinna oss i konstens tempel och framfö oss står den unga prestinnan, som har mod att i inspirerad, okonstlad sanning tjena den Gud, som besjälar henne. Jag säger mod; ty i sanning fordras detta för att vid den ofta förvända riktningen af vår tids smak, på egen :väg och utan att frukta faran sträfva till målet.