Aftonbladet – 24 januari 1845, sida 1

innan han kan lära sig något mera. Låtom oss klaga på den ort der vi äro, derföre att vi fall och stöta oss, eller att mycket nekas oss, sor vi i vår barnsliga enfald anse som lycka — de är vårt fel, icke ställets. Menp, fortsatte han efter en stunds begrundan de och knäppte händerna öfver bröstet; tac du evige Fader för det att du förlängde min lärc tid! Jag har mycket att lära, mycket att bort lägga, innan jag är värdig att upptagas till digp. Prostinnan kom in och då hon såg Lindner lugna och glada blick skimra mot sig, blef ho förnöjd, i synnerhet derföre att hon haft rät! Gudskelof det gick bran, sade hon. Nåh Lott: hvad var det jag sade? Hade jag kanske inte rätt Magistern kan aldrig tro, fortsatte hon uta att vänta på svar, kan aldrig tro hvad vi var. oroliga för er skull. Stackars Klasmark har knar kunnat äta, jag har dagen i ända lagt patience som alltid slog väl ut — och hon, barnet hiv har vakat hela tiden i ombyte med gamla Maj Stina. — Ack hvad hon har gråtit, den stackar ungenl, Moster — nej moster), bad flickan och rodna de — här var ingen annan, och då — så ... Jag förstår, sade Lindner och räckte sin han till prostinnan — ni håller af mig ala, så gö jag också. Nå, prostinna, har prostinnan hört något hu de må på Skoningslösa? ;Hm, hm, ja — å ja det har jag visst hört sade prostipnan och sneglade på Lotta. Och de må alla bran, skyndade denna sig at afbryta sin moster, för öfrigt ingenting riyttv. Har kanske, frågade presten, Julia varit hä