Aftonbladet – 23 januari 1845, sida 1

PASTORS-ADJUNKTEN. ) GENREMÅLNING AF ONKEL ADAM. XIV. FEBREN. Sex veckor hade gardinerna varit nere i de lilla adjunktkammaren på Träleboda prestgårc ännu intet hopp att de skulle komma opp. Ei flicka, litet blek, men desto mera behaglig .i sit utseende, sväfvade fram och åter mellan sänge och Bordet, som stod fullt af flaskor och askar en lifvets eller dödens arsenal, huru man vill det men i sängen låg en slumrande ung man, me halföppen mun och halflykta ögon, och på de magra anletet brann en feberrodnad och klar: svettperlor stodo på den höga pannan. Flickan blick var dyster då hon återvände från den sjuke hvars panna hon torkat, och nelkades ett stor fruntimmer, som tyst satt i en länstol vid ka kelugnen och lade patience. Moster!, hviskade flickan. Gud vet om ha lefver tills i morgon, detta blir hans sista nat — Stackars Lindnerl! Prostinnan Klasmark svarade intet, hon blot suckade och fortsatle att lägga sin patience. — Trösta dig, Lotta, det ser braut i korten; met Guds hjelp kommer han åter opp. Doktorn sad att han väntade en krisis, fastän den kom sent men Lindner har en stark fysik, sade han. Gud gifve det! suckade flickan och samman knäppte händerna öfver bröstet. ,Vet moster, de ginge aldrig väl med mig omhan dog. 7) Se Aftonbl. 24 4, 2, 4, 5, 6, 7, 8, 9,11, H2, 13 14, 13, 16 och 17.