stackars svag menniska. Nå väl, imedlertid lät ifverstinnans inledning så: hon önskade att se sin lotter lycklig i en god mans armar, jag borde ha överseende med hennes små fel — hon har ett ädelt hjerta och precist sin mors grundsatser. Allt det der är godt och väl; men icke hade hon behöft att utveckla allt det der så noga ör mig, som anser Julia för en engel:— och en efvande engel. Öfverstinhans inledning var lång. Ändtligen com den frågan: när jag ämnade taga pastoralxamen? Jag hade verkligen ej tänkt derpå, uan hade byggt hela min framlid på en kommisterslägenhet. pPastoralexamen?... Jag vet icke... Det är likväl nödigt att taga den, sade öfverslinnan. Julia kan icke vara nöjd med en adjunkt eller komminister på landet, fastän, tillade hon, liksom hon ångrat sig, fastän Julia nog är så dåraktig att hon följde er till Otaheili, om ni fölle på den idten att bli missionär., Vårt samtal afbröts; ty Hedda kom in. pJaså, det är du, Hedda lilla, sade frun. Nå. lu vet af den stora nyheten ? i ,Ja, tant. Nå, Hedda lilla, du skail glädjas med de glade och sörja med de soma söorgsne äro, återtog frun. Du skall vara gladare, mitt barn. Du är så stel pch underlig på en tid; det blir allt värre och värre. Tag exempel af Julia, som är glädjen sjelf. Man kan vara oskyldig och religiös, utan att vara surmulen. sr Ändlligen, ändtligen kom Julia, och jag fick ala några ord med henne.