penbar Sstria mot 87 ) Regeringstormen, som uttryckligen stadgar, att R. St. ega gemensamt med Konungen, makt att stifta allmän civil-. kriminal!och kyrkolar, och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva. — ————— HH Yttrande i högvördige Presteståndet i anledning af väckte motioner om landtbruksakademiens indragning, af professor Fries. Då diskussonen inom högv. Ståndet väl endast kommer alt röra antagandet af sista momentet uti högl. Statsoch Ekonomiutskottens betänkande Je 30, torde det anses öfverflödigt upptaga sjelfva hufvudfrågan efter Utskottens fullständiga utredning af ämnet; men då ett af medståndens protokoller öfverflödar af de hårdaste omdömen öfver denna minnesvård af Carl XIV Johans kärlek för Sveriges allmoge och aktning för dess yrken, torde det tillätas en oväldig betraktare deröfver söka sprida ett annat ljus, en blidare dager. Det måste i sanning väcka någon undran, att denna ovilja endast uttalas af Bondeståndet, hvars intressen landtbruksakademiens pligt är att bevaka. Om nu ej framgäångarne svarat emot den ädle stiftarens förhoppningar, synes billigheten fordra, att man erkände den goda, välvilliga afsigten; klokheten, att man insåge vigten deraf, att jordbrukets intresse och framsteg för en statens angelägenhet blifvit erkände; jag vågar säga adlade. Ty den tid är ännu i friskt minne, då dessa yrken ansågos för låga att ligga inom de högre samhällsklassernes synkrets — då nu tvertom vexelbruk och trädning, plöjning och klöfvyerodling m. m. utgöra vanliga simtalsämnen i de mest bildade kretsar. Redan detta erkännande af arbetets ära är en omätlig moralisk vinst; just detta har väckt ett varmare deltagande för jordbrukarnes mödor och strider; de allmänna sympathierna för lindrande af landtmannayrkets bördor. Redin genom vacklandet af de högre samhällsklassernes intresse för yrket hafva tillfallit det samma oberäkneliga materiella fördelar, om än icke de under sednare decennier sig allt mer och mer utbredande bättre brukningssätt, redskap, boskapsracer, klöfverodling m. m. derom afgåfvo ögonskenliga vittnesbörd. Hafva dessa framsteg utgått från allmogen sjelf eller till den spridt sig från vetenskapligt bildade landtbrukare, som följt vetenskapens framgång i främmande länder? Är icke landtbruksakademien alla dessas gemensamma föreningspunkt? Hafva icke många af de densamma underordnade hushållssällskaper utvecklat ett ädelt nit och rastlös verksamhet? Aterstå för svenska jordbruket icke flera framsteg att göra, eller hafva vi icke mer af andra länders erfarenhet att lära? Landtbruksakademien har de sednare åren i detta afseende troget uppfyllt sin bestämmelse, som dess utgifne, men af dess oblida domare troligen a!drig äste handlingar vittna. Genom dess försorg hafva vi erhållit öfversättningar af de erkändt yppersta arbeten i denna väg (Thaer, Lowe) och flere efter vårt land lämpade originalarbeten (Wahlbergs foderväxter, Ströms lärobok, enkla reglor för skogars skötsel m. fl.) Genom dess försorg hafva nya, särdeles lönande sädesslag, såsom himalayakorn, Hordeum disticho Zeocritum, kubbhvete, skallöshafre och flere synnerligen förmånliga cederväxter blifvit införde och vida i landet utspridde. Den har beredt tillgång på en mängd nyttiga utländske träd och buskar, af hvilka blott 4844 till lågt pris förså!des 7000 stycken. — Men hvad stort sker, det sker tyst, och mängden märker det icke; det nya kommer visserligen icke i första hand till allmogen, utan till akademiens ledamöter och vetenskapligt bildade landtbrukare i provinserna, ty allmogen vill först med egna ögon öfvertyga sig om nyttan, och antager cj blott efter föreskrifter det nya. Vare det sagdt till vårt Bondestånds ära; men nog är det ändock, då det gäller verkställigheten, det mest konservativa elementet i staten och det, som ihärdigast motstår reformer i sitt eget yrke. Man erinre sig blott den ovilja, hvarmed allmogen för 100 år sedan till skänks emottog potaterne och ansåg dessas anbefallda odling icke blott skadlig, utan stundom äfven 0gudaktig,. Man crinre sig det bittra tadlet af den ädle Maclcans odödliga förtjenster af jordbruket etler samtidens förbannelser öfver det anbefallda skånska enskiftet, som nutiden välsignar. Jag vågar tryggt påstå, att intet stort framsteg i jordbruket skett utin mängdens stora misstroende; de, som deruti sökt hryta en ny bana, hafva oftast varit föremål för sina grannars ätlöja, eller, vid misslyckade försök, någon skadefröjd. Så se vi af Kalms .resa. att förhållandet var äfven i England med en man som utomordentligt mycket på sin tid verkade för engelska jordbruket. Den exempellöst bittra striden om kelpheredning på Orkneyöarne, hvarigenom på kort tid jordbruksegendomarne stego 1.000 proc. i värde våra Trangrumsalleer m. m. kunde här äfven citeras. men jag må blott nämna, att fodervexterfördömts som ogräs, rapsat som onyttig åkerkål o. s. v. Efter min uppfattning är det statens pligt; att, så väl uppmärksamt följa landtbrukets raska framsteg i fremmande länder, som bekosta försöken till deras öfverflyttande till oss, hvartill den enskilde hvarken kan hafva tid eller råd. Staten måste truga upplysningar på dem. som lefva i den lycksäligaste tro på sin egen osfyerträftlighet. Men äfven jag har till vära redan tryckte protokoller öfver sjette hufvudtiteln klandrande yttrat mig öfver våra jordbruksskolor, som för närvarande endast lemna staten säkerhet att anslagsmedlen blifva ordentligen uppburne, fast jag för det goda ändamålet cj ville motsätta mig saken väl vetande, att man ej får utkasta det nyfödda barnet innan det lärt sig gå. Men att fördöma det rationella landtbruket derföre, att mycket på experimentalfälten har ett tvinande utseende, synes mig vara detsamma som utdöma läkarekonsten, efter folket på lasaretterna ej är friskare än annorstädes. Och afser man blott den pekuniära nettobehållningen, 1 vinner visst en kemisk svafyvelsticksfabrik priset ramför Berzelii laboratorium. Må 99 bland 4100 örsäk misslyckas. det hundrade betalar tusenfallt allas EE ———— EE ———L LK